Små barn av alla sorter. Kattungar, grisungar, fölisar, valpar och så vidare……
Det finns en nästan gråtig innerlig värmande och brutalt känslomässig njutning i att titta på olika sorters små barn. Det vrids i mitt hjärta och jag tittar än en gång. Flera gånger.
Hur kan något vara så himla hjärtknipande….
Vad får mig att liderligt känna känslor, säga ”åhhh” och ”men gud”…
Mitt modershjärta kanske. Undrar om jag kände lika dant innan jag fick egna barn. Tror faktiskt inte det. Även om jag kunde falla i trans över ett föl eller en valp eller nåt sånt. Men det var inte med SAMMA styrka som jag känner nu. Eller också är det åldern….
Vid pass 52 år så finns det hos mig en förunderlig känsla för det här med livet.
Det fantastiska i skapelsen. Det ömtåliga, lilla försvarslösa. Det oförstört trygghetssökande mjukt insomnande i vilan med förvissing om att absout inga hemskheter någonsin kan hända. Det lekfulla och sinnliga. Det mjuka och värnlösa. Det lilla, lilla livet. Det som väntar på det stora livet. Det lilla som väcker sådan lust hos mig att värna om, smeka och klappa, försvara och trösta.
Kanske är det åldern, kanske är det erfarenheten. Kanske är det att jag fått tillfälle att ha små barn av olika sorter hos mig i mitt liv. Fått tillfälle att öppna dessa dörrar i mitt inre. Dörrarna till detta mäktiga stora rum som bebos av kärleksruset när jag betraktar, håller i, matar, beskyddar. Dessa små liv. Som är fortsättningen på min och hela universums existens. Den gyllene tråden av gener, själar, minnen, dna och lärda beteenden.
Du är du och jag är jag och någonstans däremellan finns och blev det barn.
Det går inte att beskriva den lycka som strilar mellan mina tankar när jag är där mina barn är.
Där jag är när mina barn är.
Tack!
Susanns kåserier om livet 