Vissa saker går rakt in i hjärtat

Små söta saker och barn. Det går inte att bli bedårad och betagen.
Hu, den var kall, tror jag den lilla söta känner. Jag blir bara blödigare och blödigare med åren. Men jag är i gott sällskap. Såg Jan Guillo i TV4-soffan i morse och han har blivit riktigt rar.

Härom dagen kallades jag, till skillnad från en riktig ragata som jag inte kan publicera namnet på, riktigt timid. Jag kallades timid. Det skulle min första man höra. Han som jag kastade macka på under en fest för han dansade för mycket med något söt skönhet som jag inte  minns namnet på. Då var det andra tag på undertecknad. Man börjar tackla av… Men kanterna slipas av med åren. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske är det ingenting alls. Det bara är helt enkelt. Man drar streck över saker som hänt, man står inte längre på barrikaderna så att säga. Minns min ungdom. En riktig bitch och en härligt strålande rödstrumpa var jag. Och inte hade jag speciellt mycket medlidande heller. Folk fick väl helt enkelt rycka upp sig.,.. så att säga. Det var min melodi. Jag var ju odödlig själv. Så sakta men säkert så blir livet skörare och skörare. Sakta men säkert så inser man att man inte är odödlig längre. Och livet inte så självklart längre. Man fylls av medlidande för dem som envisas med att halka i diket hela tiden istället för att glida fram på en räkmacka.  Helt plötsligt så är räkmackefolket lite utan djup. Det är de som levt och åkt på törnar som har djupet och förståelsen för livets olika dimensioner.

Jag tycker inte längre att det borde vara självklart att det bara är att ”rycka upp sig”. Jag inser att en del får kämpa mycket mer än andra och fylls av medkänsla.
Kan börja gråta över bilder på små söta apor.  Kan känna i djupet av mitt hjärta för Frank, eller vad han nu hette, i reklamen för Adressändring. Har du inte sett den så titta på den. Den får tårarna att trilla på kinderna.

Man, läs jag, blir blödigare och blödigare med åldern. Kan till exempel inte alls förlika mig med att dottern envisas med att ta dykarcertifikat. Det är ju FARLIGT!  Det är ju en heeeelt annan sak än att jag själv flög segelflygplan när jag var yngre än vad hon är idag och flög vilse över Bollmora Centrum…  Men då var jag ju odödlig.

Nu har jag sett att Dallas går på TV. Livet går i cirklar. Man går i barndom helt enkelt. Det är som att återuppliva gamla studentsoffan med chips och blaskigt rött vin.  Men jag kommer väl att tjuta som en gris när JR är snäll mot Lucy. För det minns jag faktist att jag gjorde även förr. Liiite känslor hade man nog även som ung.

Men håll med om att apungen är fruktansvärt gullig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: