Typ när jag får beröm.
Tänk vad fint det vore att svara på den fina komplimangen och alltid säga bara… Tack!
Som om berömmet, komplimangen är självklar.
Det gör jag men jag säger också ”men äsch så du säger”. Inte är jag särskilt speciell, inte. Sen när jag gjort det så fiskar jag efter varför. På vilket sätt tycker du att jag är ”speciell” då? ”…Vad menar du med det?”…
För visst är det härligt att få bekräftelse, att få höra att man är annorlunda, bra, duktig, snäll, eller varför inte lite söt….
Men varför ska det vara så förtvivlat svårt att inte bli lite generad?
Susanns kåserier om livet 