Finns mina tankar hos dig. Du som hatat dig igenom, övervunnit och kommit ut på andra sidan. Som orkat finnas kvar fast sorg och smärta har varit svår.
Det strilar utanför mitt fönster. Luften är dimmig och jag hör mistluren inte så långt borta. Vägen från vattnet bär ljudet. Båtar på avstånd lägger till vid kajen och släpper av och hämtar nya passagerare. Du letar nya ställen att hitta hem till. Att finna fotfäste på.
Det går mot höst. Det är skönt. Vilan är befogad. Nätterna är lena och svarta och mjuka. Nattluften friskare och sömnen bättre. Mina tankar är hos dig som kämpar för att hitta rätt i livet igen. Så mycket lättare på dagarna och så mycket svårare på nätterna. Känner hur nätterna kan vara så sköna för den som är i lugn och frid. Och hur svarta de kan vara för dem som inte är där.
Känner hur du kämpar och önskar jag kunde hjälpa. Förluster, smärta och sorg. Allt en del av livet. Lika som glädjen, skrattet och ljuset. Visst är det så att det finns mått av båda sorterna. Och jag glädjs åt dig som kommit en liten, liten bit på vägen mot ljuset. Måtte du känna att ljuset blir lika starkt som mörkret var förut. Och att skrattet kommer alldeles av sig själv igen.
Det är höstregn ute och jag sover gott. Min stund är i ljuset just nu och jag önskar det är så en stund nu. Ute är det sammetssvart och natt men inuti är det ljust och soligt. Ger dig lite av min livsenergi och hoppas du känner att livet kommer att bli bra igen. Bara du tillåter det att bli det igen.
…Till alla du som har det svårt just nu.
Susanns kåserier om livet 