…ja inte är det saker och ting inte. I går talade jag med en vän om detta och sade att det finaste man kan få kanske är någons tid. Att få åtnjuta en persons närvaro helt enkelt. I dagens värld tror jag att det är bland det dyrbaraste folk har. Eller inte har. Att då få vara någon som får en annan människas tid känns oerhört fint.
Men så fick jag något annat härom dagen. Som kändes minst lika värdefullt. Om inte värdefullare. Något som jag med varsam hand ska förvalta som om det vore av skimrande guld. Något som jag inser att man inte får gratis. Man måste ha förtjänat det. Jag fick en annan människas förtroende. Någon ansåg att jag förtjänade att litas på. Jag fick ett förtroende om en sak som aldrig tidigare dryftats högt för någon annan. Något väldigt stort och betydelsefullt för personen.
Oj, så stort! Jag är behövd och jag är att lita på. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna detta men jag är oerhört glad och väldigt stolt. Att lägga sitt liv och sina innersta tankar och hemligheter i en annan människas händer är befriande skönt. Att få vara den som tar emot är större.
Tack!
Som blommor som kommer om våren. Lika fantastiskt varje gång…
Susanns kåserier om livet 