Jag tror man kan göra problem av allt

LOBELIA

Bara man försöker.

Eller så kan man låta bli.  Man kan till exempel sätta sig på sin veranda och sola sig i glansen av sitt liv och njuta av romansalladen och gräslöken som växer i krukorna.

Visst finns det tankar som kärvar och drar. Visst finns det nätter som är vakna. Visst finns det rädslor och sorger.  Men varför skapa  mer elände än det som livet för med sig. Det finns saker och ting som inte går att undvika. Kärleksbesvär, människor som försvinner från jordelivet, sjukdomar, elräkningar… Men det finns också en massa besvär som är gjorda av oss själva och som vi inte behöver egentligen.

Jag behöver faktiskt inte alls irritera mig på människor här och där. Jag behöver inte bry mig om gnat och tjat från andra som missunsamt inte kan hålla sina munnar igenstängda. Jag behöver inte bry mig om gnäll och trams och sånt som inte alls har någon bäring här i livet. Som till exempel mannen som körde över mig med sin barnvagn i morse i tunnelbanan. Bara för att jag stod i ett hörn som han ville stå i.

Gissa om han var avig till livet. Gissa om jag hade chans att bli riktigt, riktigt arg och be honom dra åt helvete. Med barnvagn och allt. För jag stod ju bara där i ett hörn och läste reklamlapparna jag hade fiskat upp ur brevlådan på vägen i morse. De där om var jag kan köpa lobelior för 19.90 kronor styck. De där blå och fina du vet. Jag kände verkligen efter. Liiiite ilska kunde jag väl få känna. Men nej, bedrövad glodde jag på  honom och kände bara stackars karl. Jag vet inte vad han kände att jag tänkte. Men han stängde in mig i hörnet med barnvagnen så att jag inte kunde komma vare sig fram eller tillbaka. Det fanns helt enkelt inget att göra. Det var tur att jag hade en bit kvar till Liljeholmen. Jag läste förstrött vidare i annonsbladet. Så var vi framme vid Mariatorget. Jag skulle inte av. En station kvar. Men se det skulle mannen med det lilla barnet i barnvagnen. Som hade trängt upp mig i hörnet och vägrat göra något annat än att stå kvar och vara sur. Han skulle av minsann. Och som en sista demonstration av maktfullkomlighet eller vad det nu var så tog han sats för kung och fosterland och drog barnvagnen rakt över mina skor. Fast han kunde ha svängt lite åt höger och ut från hörnet han stängt in mig i och ut på perrongen utan att passera över mina tossingar. Men det ville han inte. Han ville ha  problem. Han ville ha konflikt. Han hade förmodligen haft en fruktansvärt dålig start på morgonen. Kanske hade han försovit sig, missat att äta frukost, bråkat med frun, inte haft pengar till sl-biljetten. Eller något annat som kan ha varit vad som helst. Men det hade ju inte jag. Min morgon hade varit kanon. Jag hade till och med varit ute på min veranda och klippt romansallad och gräslök till frukostsalladen.

Så jag tyckte synd om honom och gladde mig åt att jag inte hade gjort hans problem till mina. Jag kände verkligen att tunnelbanor och små barn i vagnar och stressade föräldrar inte hör ihop. Jag blev glad åt att tänka på att när mina barn var små så var det långt till tunnelbanan. Och kort bit ut i skogen och ut till hagar och ängar.

Tur för honom att jag inte var en galen tant med järnrör innanför västen. Jag är bara lite halvkonstig men absolut inte våldsam :)…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: