Plötsligt stod hon bara där. I foajen på jobbet. (Banken alltså). Elisabet. Åh, vad jag blev glad. Vi har tappat varandra. I flera år har vi tappat oss från varandra. Men hon är en sådan där människa som ligger innuti mitt hjärta och har funnits där sen Hedenhös. Hon har betytt enormt mycket för mig. I ett skede i mitt liv när jag var oerhört försvarslös och skör fann hon där och inte bara fanns. Hon FANNS. Hon gjorde sånt där som inte alla människor inte gör för varandra. Hon ställde upp. Och det med råge.
Minns när vi var på konsert i kyrkan. Janne Schaffer och Björn J-son Lind spelade Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne”. Jag rös och spelar den fortfarande då och då. Helt instrumentellt. Underbart!
Om en vecka flyttar hon från det ställe där mitt/vårt jobb är ”just nu”. Man vet aldrig var banken är i morgon…
Och så träffas vi. Igen! Elisabet är en sån där riktig människa. Jordnära, med ett enormt gott hjärta och ärlig och uppriktig. Från Norrland… Säger allt. Har saknat henne och tänkt på henne då och då. Men tiden gör ju som tiden gör. Går och saker ramlar mellan stolarna. Fast man inte vill det. Det bara blir så att säga. Det kanske går att reparera nu. Vi ska äta lunch nästa fredag. Hennes sista dag på den plats där mitt jobb är just nu.
Såå glad jag blev! Kramade henne länge och ställde mig på hennes fötter. Vilket inte alls var meningen. Det gick av bara farten. För alla brukar vara längre än jag.
Susanns kåserier om livet 