Kan inte annat än att tacka vem det nu är där uppe som bestämmer. Jag har fått enastående föräldrar. De skämmer bort mig så att det står alldeles härliga till. Jag undrar ofta hur jag gjort mig förtjänt av all den här bortskämmelsen. Nu har de varit här igen och vi har fixat och jobbat och pysslat ihop. De hjälper och stöttar och vi har härliga filosofiska diskussioner som tillför mental mat och insikt och jag är än en gång tacksam över att vi har så vida samtalsämnen. Djupt och brett är det. Tankar och funderingar möts och jag är väldigt glad över att de bidrar med så härlig input och att de är så olika och att jag kan njuta av mixen. Tänk så trist om alla människor vore lika dana. Tänk så oerhört fånigt det skulle vara. Tänk att alltid titta ut genom ögonlocken och möta någon som talar, för sig och ser ut som man själv. Jisses så trist det skulle vara. Så trött man skulle bli på sig själv. Som om man inte blir det ändå ibland. Det är inte utan att jag ibland försöker med lite maskara för att piffa upp lite.

Sitter nu framför min nya arbetsplats i mitt arbetsrum och skriver på mitt tangentbord. Tittar in i en alldeles ny datorskärm som passar väldigt bra till min Macmini som står alldeles bredvid. Ja, livet är bra och jag har det oerhört fint. Känner en stor acceptans inför det som är och det som jag inte kan påverka. Det får liksom vara som det är. Just nu är just nu och jag är tacksam över att det är stilla och fridfullt en stund.

Livet är föränderligt och jag kommer att vara glad för dagar som denna väldigt länge.

Tack mamma och pappa!