Väninnan och jag tog matsäcken, vatten, kaffe, bikini, filt och en riktigt gammal hederlig transistor med oss ut på sjön idag. En strålande dag. Efter några härliga försök till tilläggning så hittade vi en klippa som var som gjord för våra behov. Den var ämnad för oss. Vi låg där solokvist och det kändes som om klippan väntat på oss. Det var så att säga meningen att vi skulle hitta detta ljuvliga ställe. Ty första platsen vi siktat in oss på var inte menad för oss. Det blåste en hel del och i viken fanns många båtar och blåst åt fel håll. Men det fanns en plats som  var hyfsad. Där låg det dock en båt redan men skärgården är ju inte som när jag var ung längre. Det kryllar ju av båtar och löst folk överallt. Vi försökte hitta rätt vid klippan och inte för nära den båt som redan låg där men ändå så vi hade möjlighet att förtöja. Lite fram och tillbaka blev det. Då hördes mannens stämma ljuda. Högt och brutalt.

-”Ni hade väl inte tänkt ligga här bredvid oss och störa i alla fall?”.

Nej, störa hade vi inte tänkt. Och det svarade vi. Högt och tydligt. Mannen sade att det fanns en massa andra vikar att ligga i och att vi absolut inte behövde ankra upp där de låg. Då svarade vi att skärgården inte fungerade på det sättet att man kunde förvänta sig egen strand längre. I alla fall inte strax utanför Vaxholm. Vi berättade för honom att det brukade ligga många fler båtar vid denna klippa i vanliga fall…. Men eftersom gott sjömanskap innebär att hjälpa till när andra båtar söker hamnplats och till och med sträcka ut en hjälpande hand så insåg vi att detta par, mannen i fråga, hustru var tyst som en mus, inte hade just gott sjömanskap. Och att det troligen inte heller var trevliga, öppna och snälla människor. Och att de troligtvis inte heller skulle stoltsera med empatigener när vi låg på plats. Kanske skulle de till och med slänga sopor på oss. Vi beslöt att fara vidare. Och så det kan bli. Runt hörnet låg vårt smultronställe. Så rätt de hade haft, mannen och just hans hustru. Fast hon varit tyst. Sån tur vi hade som sluppit undan med blotta förskräckelsen.

Jag önskar också att skärgården bara var till för mig. Som det var när jag var liten. Men vi är fler som vill njuta detta paradis. Och om vi nu är fler, varför inte vara lite snälla mot varandra. Hjälpsamma helt enkelt. För när man börjar prata med folk är de oftast himla gulliga och har nästan alltid någon bra historia att förtälja. Jag är helst ensam med mitt sällskap i en vik. Men om jag nu inte kan vara det så är jag gärna trevlig mot de som också ligger där och önskar att de vore ensamma med sitt sällskap.

Väl ankrade och fikandes slog väninnan på sin gamla hederliga transistor. Sommarpratartimman! Och jisses vilket program. Mina barn brukar berätta om en podcaster som de lyssnar på som är himla bra. Och jag tänker då alltid att visst, det ska jag lyssna till vid tillfälle. Filip och Fredrik, ett begrepp på stan. De har visst varit på TV också. Ja, jag vet att jag har stora luckor i min allmänbildning. Men jag kan hålla tal i timmar om hur medveten andning fungerar… det kan inte du! Filip höll en lysande timma som sommarpratare. Har aldrig hört vare sig honom eller Fredrik förut och hade fullt sjå med att hinna gå och lätta på trycket under de minuter som musiken spelade. För att inte missa ett enda ord av  vad han sade. Nu har jag börjat prenumerera på deras podcaster också. Tid är en fråga om prioritering. Han underhöll med mjuk empati, roligheter, självironi, historiska förklaringar till varför han är som han är och en massa anekdoter. Hela hans program handlade om hur härligt det är att träffa människor och lyssna på deras historier. På hur underbart det är med människor som vågar vara sig själva. Som kanske är lite annorlunda men som oftast har storartade historier att berätta. Filip förgyllde min dag. Och jag som just trott att mannen som inte hade sjömansvett skulle vara dagens höjdare. Men han förbleknade snabbt. Fast jag kan ju undra vad som låg bakom hans ilskna attityd. Kanske hade han en helt unik berättelse som jag inte fick tillfälle att höra. Vem vet… Hur som så kommer jag inte att missa en endaste ”podcaster-Filip och Fredrik” igen.

Tack kära väninna och Filip för en fantastisk dag.