Det har varit min allra högsta övertygelse att Kattan inte rört sig utanför verandan, i alla fall inte utanför trädgården, om det inte varit för att blåsan trängt. Så har jag tänkt i si så där 5 år nu. Allt sedan hon blev ensam på täppan i kategorin djur på hemmanet. Hon har i två år under veterinärens överinseende gått på olika sorters väldigt dyr bantarmat direkt köpt från den seriösa veterinärstationen i grannorten Arninge. Och nu var vi där igen. Kattan hade sår i hela ansiktet när jag kom hem från min vistelse i Skånes böljande landskap. Så jag tog och stoppade in henne buren. Eller hon gick in efter en liten puff. TY hon är den tryggaste kattan som finns på denna jord. Ingen har någonsin gjort henne illa eller krävt att hon ska diska och torka golven. Hon har faktiskt inte ens varit tvungen att flytta hemifrån. Hon har blivit älskad, försörjd och daltat med. Och utvecklat en form av mild och tålmodig yogiskt attityd. Trodde jag. När veterinären frågat under alla besök så har jag sagt att Tango inte går längre än näsan räcker. Hon är ädelmodig, långsam, kärleksfull och mycket yogisk. Så fort någon yogat i hemmanet så har hon varit med. Andats, gått runt och älskat, kelat och tagit del av atmosfären. Så Kattan har nog fått mat som veterinären ansett att hon behövt i förhållande till att hon vägde mer än 7 kilo vid första besöket. Och veterinären förfärat börjat tala om diabetes och för tidig död. Och i förhållande till att hon inte gått längre från verandan än ut för att lätta på trycket.
Så står den högt älskade mycket förkylda dottern i köket och samtalar med sin mor, undertecknad. Så undrar hon plötsligt vad Kattan äter. Kanske är det ett nedfallet lagerblad som landat just där hon suttit och filosoferat, Tango alltså? Ett lagerblad bland tusen andra lagerblad vi får direkt från Västindien där vi känner folk som bor. Är säkert mumma för en katt, eller hur? Så tittar vi ner. Under bordet. Där väluppfostrat folk sitter och äter. Ja, vi sitter bredvid och Kattan befinner sig under, men ändå….
Och vad skådar våra ögon. En DÖD fågel som håller på att bli uppäten. Fattar ni. EN DÖD FÅGEL. Det betyder att Tango har hittat rätt på den, brutalt jagat den och sedan dödat den för att därefter bära den till vår matplats för att äta upp den. Och eftersom Kattan är extremt trygg till sin natur så sitter hon lugnt kvar när vi beskådar och förevigar. Hon är ju van vid att bli yogiskt kärleksfullt behandlad.
Ja, jag vet att naturen fungerar så här. Jag har inga problem med det. Jag slår ihjäl mygg också och sätter upp det på mitt Karmakonto. Jag äter döda djur. Som någon annan tagit av daga. Det är inte det som får mig att sätta kaffet i halsen. Det är det faktum att hon så länge fått mig att tro något helt annat om sin natur. Inte så att jag på allvar trott att hon varit en yogisk Katta som inte haft jaktinstinkter. Men jag har med övertygelse trott och talat mig varm för att hon varit en lat katt. Som inte varit i närheten av att följa sina ursprungliga gener och instinkter på många år. Sedan hon blev 7 kilo faktiskt. Men ack så vi bedrog oss. Detta fantastiska stycke till katt har fler sidor än vi anat. Hon inte bara jagar och äter fåglar. Hon lyckas göra det med ett ton i övervikt. (hon har faktiskt gått ner 1 kilo på två år enligt veterinären när vi var där i går. En bedrift).
Och jag inser än en gång att ytan bedrar. Än en gång har jag gått på mina egna fördomar och mina egna idéer om hur verkligheten ser ut. Att jag aldrig lär mig. Från och med nu ska jag lyssna på vad som sägs och inte tro att det menas hit och dit. Inte lägga mina egna tankar och funderingar i knät på andra varelser. Ty under ytan har jag i alla fall ingen aning om vad som simmar runt.
Nu ska jag torka golvet.
Susanns kåserier om livet 