Sitter inne och väntar…

…på mamma och pappa. Det är söndag och hiskeligt varmt. Steg upp tidigt efter att ha sovit himla dåligt. Det var hiskeligt varmt i natt också. Och fuktigt. Dimma igen. Yogade i gryningen. Grundpasset som jag alltid kommer tillbaka till. Lååång vila. Och så Lotus Bound. Denna fantastiska meditation. Det har följt mig nu under våren och sommaren och det händer saker hela tiden. Kroppen ger sakta men säkert med sig millimeter efter millimeter.  Ibland stramar det till några dagar, sen släpper det lite till. Andningen och fokuset blir tydligare och tydligare.  Tankarna kommer i kaskader och stillas i sekvenser.

Då hörs fågelkvittret. För jag yogar utomhus nu!

Jobbiga tankar som förr gjorde mig handlingsförlamad, förvirrad och djupt stressad far runt på ytan nu. Där finns de men de gör inte samma skada längre. De finner sig i att bara vara tankar. Efteråt, efter yogan, infinner sig det där lugnet som gör att jag känner för att gå ut och rensa i min kryddträdgård. Jag har blivit beroende av dessa yogastunder. Min kropp strejkar när jag inte yogar. Mitt huvud blir utom sig av glädje när det kan inte bara tänka HELA tiden utan också se till så att kroppen får lida. Jag gör en massa dumma saker när jag inte yogat på ett tag . Jag gör saker som jag inte vill göra. Bara för att det är så man ska göra för att alla andra gör så.  Mitt tålamod tryter och jag börjar ”ta tag i saker” och missar respekten för att tiden ska ha sin gång, livet går i cykler och var sak har sin tid. 

Det finns många sätt att döva sig på. Jobba, dricka, aktivera sig, titta på film, springa på krogen. Allt detta är helt ok och riktigt kul. Om det är av rätt orsak. Men om livet behöver dövas gör det nog väldigt ont om man inte gör det. Dövar sig alltså. När jag yogar och mediterar blir livet så nära och på riktigt och kan göra fruktansvärt ont. Men det är ett liv som är helt nära, tydligt, som känns. Jag har inte några lådor på vinden kvar som väntar på att öppnas. Jag glädjs över att jag ser att varken känslor eller tankar kommer att bli det som blir min död.  Min rädsla över vad det nu kan vara för något i detta tokiga liv finns där. Men jag kan stå ut med den för den är bara en känsla. 

Jag sitter här och skriver en stund innan mamma och pappa kommer. Dottern kommer nog hem i kväll också. 

Just nu, kvittrar fåglarna ute och himlen är blå. Det räcker långt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: