I min mobil satte jag en liten manick. I den manicken satte kunden i sitt kontokort. Sen tryckte vi lite och sen skrev hon sitt namn på  displayen i mobilen. Med pekfingret. Så där typ 1 minut tog det. Nu väntar jag med oerhörd spänning på att se om pengarna kommit in på mitt konto. I så fall är det här nog det bästa som hänt på mycket, mycket länge. Jag behöver inte gå till banken med mina kontanter. Jag kan ta kortbetalningar. Jag har inget emot kontanter. Jag gillar detta betalningssystem. Men det är totalt omöjligt att betala räkningar utan internet nuför tiden. Och jag får inte in pengarna från min börs in i internetbanken. Alltså är jag så himla tvungen att gå till ett bankkontor och sätta in pengarna jag tjänat under dagen. Och det är inte så enkelt som det kan låta. Banken vill inte ha mina pengar längre. Det är ett helt företag, ett jättespektakel att bli av med sina kontanter så man kan betala sina räkningar. Jag tycker en hel del om detta.  Men om nu denna lilla, lilla uppstickare på den stora bankarenan kan erbjuda denna enkla lösning så ok för mig. Jag är nöjd. Bara nu pengarna kommer in på kontot vill säga. Det återstår att se.

Under tiden kan jag ägna mig åt att förbereda nästa kulinariska maträtt att intaga för att inte gå hungrig. Dottern har satt i system att fotografera våra måltider. Kanske för att de har en särpräglad egenskap av att vara annorlunda.  Som hon skrev i går på Instagram.

”Är det inte mungbönor så är det något annat spännande som serveras i det här hushållet. Päronpankakor med banan, fikon- och ingefärsröra. Sallad med basilikayoughurt och pressad morots- och kokosdryck till det”.

Fast det var äppelpannkakor som var meningen men äpplet hade ätits upp och kvar fanns bara ett päron. Och det fick duga.

Jag antar att det finns en och annan som tycker att jag är en hyfsat knepig person. Men varför vara en dussinprodukt?