För att få lite frid inuti kan det vara bra att släppa gamla oförätter. Förlåta och gå vidare. Inte för att det eller den förtjänar förlåtelse utan för att det inte finns något som heter ”förtjänar” i livets grönska. Utan för att det är förståelse och sedan förlåtelse som ger den sanna friden inuti dig själv.
Förlåt – inte för att någon Guru eller Jesus eller någon religion säger så. Utan för att du själv får en lugn mage och stillhet i dina tankar på natten.
Någon frågade mig på yogaklassen i förrgår varför alla åker till Indien för att träffa Gurus. Jag svarade som jag tror att det är. Att det tar ett tag innan man fattar att den enda sanna Guru som finns är den som finns inuit en själv. Det är därför alla religioner har andra syften än att representera Gud. Tror jag!
Så jag förlät helt enkelt mannen i den stora lastbilen i morse som envisades med att ligga i häcken på min lilla, lilla Citroen av minsta sort. Han var arg för att jag hade en bils avstånd till framförvarande bil. Något som ingen annan hade. Alla ligger i häcken på varandra när de kör – som om de skulle komma fram fortare så. Men jag lyssnar på Gert Fylking och filosoferar så jag litar inte på min reaktionsförmåga. Därför håller jag avstånd. Efter att ha legat och tutat i många hundra meter blev mannen galen. Han stoppade foten på gasen och tryckte till hårt. Drog om mig i hundraåttio och slängde sig sedan in framför mig. Med hela sitt tvådelade ekipage. Han började med nosen och fortsatte sedan till hela vidundret låg framför mig i filen. När han passerade visade han upp sitt långfinger i den nervirade rutan. Jag såg att han brann. Hela karln blossade av ilska. Nog för att jag är en klimakteriekärring men aldrig att jag blir så överhettad. Stilla såg jag på och undrade vad det är som driver folk över dessa gränser. Och kände medlidande. En gång in tiden var jag också argsint. Minns en gång när jag blev arg på en vacker kvinna som dansade med min dåvarande man. Säkert helt städat men i min värld allt annat än okey. Jag tog helt enkelt vickningsmackan och slängde på min dåvarande man. Minns inte var den träffade. Men arg var jag. Är djup tacksam över att det inte finns speciellt mycket längre som väcker dessa nerver till liv.
Och inser att medlidandet är en väg till förlåtelse – eller om det är tvärt om.
Men mannen i den stora tvådelade saken med sitt långfinger i luften irriterade mig föga. Jag både förlät och kände medlidande.
Stackars karl!
Susanns kåserier om livet 