och jag sörjer.
Nyss var den stund då jag upptäckte och hittade detta härliga fenomen. Jag bland många, många andra. Men kanske inte tillräckligt många. Det är väl därför det försvinner. Jag talar om Radio1. Den enda kanal i Sverige som på ett riktigt demokratiskt sätt låter alla bli hörda. Som ställer frågorna på sin spets. Som vågar debattera, lyfta på mattan, ta fram, dissikera och ta ställning. Som tar upp frågor om moral och etik. Som låter alla, i demokratins värld, få låta sin röst höras. Och då menar jag alla. För om inte alla har den möjlighete så försvinner demokratin. Om vi inte vågar ta debatter försvinner öppenheten och det blir lägre och lägre till tak. Jimmy Åkesson ska bekämpas med argument så att fler och fler inser att det inte är speciellt begåvat att rösta på sådana som han. Inte med tystnad. I morse tog Gert Fylking upp om det är bra eller dåligt med mutor. Det är klart som korvspad att detta bör diskuteras. Alla nyanser och vinklingar. Allt från att ge grannen en gåva för att hen (gillar verkligen inte detta HEN) ska vattna kattan till att företag köper sig rätt att borra efter olja i Afrika. Var går gränserna? Var och när är det tillåtet att muta, smörja maskinen, ge något för att en annan ska hjälpa tillbaka. Är det prislappen månne? Eller är det när någon blir otillbörligen påverkad i sitt beslut att göra si eller så? Och vem bestämmer graden av otillbörlighet? Och vem bestämmer vad som är ok att vilja få utfört för dessa mutor? Och vem bestämmer vilken tidpunkt en muta ska ges för att anses som muta? Innan eller efter utförandet av vad det nu är? Är mutan förknippad med löfte innan? Vem och vilka ska bestämma och sätta gränser? Skatteverket? Du själv? Syftet? Om det är behjärtansvärt att ge något? Kan man i så fall ge en stiftelse som forskar om cancer pengar för att de ska fortsätta att forska? Jag har inga svar. Men jag styrs av olika saker. Bland annat min arbetsgivares regler, Skatteverkets regler, och så det viktigaste av allt. Mina egna moraliska och etiska regler. Dessa regler sätter jag i absolut första hand. För ty min förmåga att tänk, känna, fatta beslut och handla därefter kan ingen ta ifrån mig. Och jag är (nästan) beredd att dö för din åsikt att göra det samma. Nä, föresten, jag är beredd att strida för din åsikt att tycka vad du vill. Men vi har ett demokratiskt regelverk som vi tillsammans röstat fram och det bör vi nog hålla oss till. Kanske. För vad händer om Jimmy Åkessons parti kommer till makten, och jag inte varit med och röstat på honom, och stiftar lagar om hur vi ska tänka och om hur moral och etik ska behandlas i framtiden. Om vi får ett parti som stiftar en lag som säger att det är ok, moraliskt försvarbart och etisk korrekt att slå folk på gatan med järnrör för att de tycker annorunda eller för att de är sk svartskallar i Jimmy Åkessons definition?
Då anser jag att min förmåga att tänk, känna, fatta beslut och handla därefter är det viktigaste jag har. Viktigare än Skatteverket och arbetsgivaren om denne nu går i samma anda.
Dessa frågor tycker jag att vi ska tala om i ett öppet forum. Ty nästan det farligaste som finns det är när alla, utan att tänka och ta ställning, springer åt samma håll. Men det farligaste av allt är när vi tycker och tänker och känner men inte vågar ta ställning utan trots det bara föjler med strömmen.
Jag kommer att sakna Radio1.
Tack för idag!
Susanns kåserier om livet 