Jag satt i godan ro och filosoferade över livet – i min med registreringsskylt rena bil. På vägen från Handen till Stockholm. Ingen radio, ingen musik. Bara i härlig tystnad. Behagligt trött men ändå alert. Många goda tankar for runt. Jag mådde prima efter en härligt bra dag. Bra start på dagen, god mitt och trevligt slut. Nu hem i sängen. Framför mig ligger en stor lastbil och fyller min bil med stinkande avgaser. Jag kör om – detta var inte den typ av lukt jag ville ha in i min dyrbara kropp. Hamnar i vänster fil. Omkörningsfilen. Och kör. I högerfilen ligger det ett pärlband av bilar. Hittar ingen lucka för att köra tillbaka in i högerfilen igen. Och blir liksom kvar där……
Hummandes över det faktum att det snart är vår och ljuset kommer åter.
Så ser jag i backspegeln. Vänta nu – åhhh, inte igen! Det är en stor piketpolisbil i häcken. Kastar mig in i en väldigt trång lucka mellan två bilar i högerfilen. Och inser att jag behöver bromsa ordentligt innan jag hamnar på 70 kilometer i timmen, som jag antar att fartbegränsningen ligger på. Ser med förtvivlan att polispiketbilen också för samma sak. Kryper ihop och låtsas att jag inte syns – helt enkelt. Vad ska man göra? Så kommer det som i detta läget är oundvikligt.
BLÅLJUS – jag blinkar och kör in till höger och stannar i vägrenen. Öppnar dörren och går ut med händerna i bönemudra. Handflatorna tillsammans med tummarna mot bröstbenet. Och säger förlåt, förlåt och förlåt igen. Jag känner att jag tror att jag körde för fort. Förlåt igen och det var inte min mening. Tittade och tittade och bad med hela min kropp. Låt mig få ha mitt körkort kvar – snääälla. Ja, jag inser att jag körde för fort. Satt bara helt enkelt i andra tankar. Det var inte min mening. Polismannen tittade mig djup in i ögonen. Bad mig snällt att sätta mig i min egen bil igen. Och kom upp vid sidan, bad om mitt körkort och gav mig blåsgrejjen för alkoholtest. Tog körkortet och försvann bort till POLISPIKETBILEN. Fortfarande med blåljusen på. Kom tillbaka efter en milsvid stund. Jag hade vid det laget redan köpt SL-kort och insett att det kan vara skönt att åka kommunalt och slippa bilköerna ett tag. Så sade herr polisman med ett leende att han hade uppmätt 30 kilometer över hastighetsbegränsningen… Vojne, vojne.
Så sade han; jag skriver ner det till tio kilometer över så får du behålla körkortet och så får du så lite böter som möjligt. Är det ok för dig?
Jag tittade stort på honom. Tog pennan han gav mig och skrev. Jag minns inte vad. Förmodligen mitt namn. Tog min böteslapp och fick en tår i ögonen. Det finns hopp för mänskligheten. Tackade från hela mitt hjärta och önskade honom ett långt och gott liv. Och hela hans familj också för den delen. Vinkade och lämnade vägrenen och körde hem. Det regnade manna från himlen idag också.
Jag lovar och svär – jag ska aldrig mer köra för fort!
PS; bilen på bilden har ingeting med verkligheten att göra
Susanns kåserier om livet 