Ja, så är det. Älska kan till och med bli större och större ju mer man släpper taget om varandra. Ju mer man låter varandra flyga ”och fara”. Nä, det var inte riktigt så jag menade. Men andemeningen är lite så.  Om du inte begär det endaste jota av den andra, om du inte förväntar dig något överhuvudtaget. Om du släpper kontrollen helt. Om du låter den andra göra just precis det den vill för att bli lycklig och må bra. Om du slutar fundera över vad din partner kan göra för dig och istället funderar över vad du kan göra för din partner. Om du inser att kärlek aldrig kan behållas av ringar, band eller löften.

Om du inser att du behöver känna ”mitt hjärta är alltid öppet för dig”, alldeles oavsett vad din partner hittat på för dumheter, om din partner vill ha förlåtelse. Om du inser att förlåtelse mellan älskade innebär att det finns en kärna av trygghet som är värt allt. Att det alltid finns en grundtrygghet och en plattform och en famn att komma till.

Då, först då, kan du bli älskad för den du är. Och vem vill bli älskad för något annat? Inte jag i alla fall. Om jag inte får kärlek utan att behöva be om den,  då är kärleken av den sort att jag inte vill ha den.

Jag vill inte ha någon som vill ändra på mig, som tycker att jag borde förändra mig eller som lägger sig i när jag yogar och mediterar. Jag vill ha respekt för den jag är. Kärlek för den jag är. Och uppmuntran när jag behöver. Och lojalitet. Jag vill ha en livskamrat som tycker det är helt ok att jag smackar när jag äter…….

Tänk att man ska bli gammal för att inse att det inte är bra att försöka ändra på den man älskar. Och att snällhet är fruktansvärt underskattat. Och att det inte är bra att man ändrar på sig själv för att passa den andra.

Att kärlek handlar om att se allt det som man beundrar hos sin partner och fokusera på det istället för att fokusera på det man inte önskade.