på livet. Och undrar sött vad som hände. Ja, nog för att jag tycker att jag är söt, och för att jag tycker att livet är rätt sött, men sötast av allt är nog allt detta oförutsedda som kommer hela tiden. Jag planerar en hel del. Och  varje gång tänker jag att det är bra att göra det. Och varje gång tänker jag att jag undrar hur det kommer att bli. För det blir aldrig som jag planerar i alla fall. Tack och lov. För så himla trist livet skulle vara om det alltid blev som man planerade. Jag formligen älskar när livet tar andra vägar än jag tänkt mig. Så konstigt. Jag älskar rutiner men är förälskad i det oförväntade, det förvånande, det oplanerande, överaskningarna. Det var som det var, det är som det är  –  det blir som det blir. Men jag vill ha min frukost och jag vill ha min varma mjölk med gurkmejapasta på kvällen när jag ska gå och lägga mig. Fast jag älskar att bli överraskad. Du, kan vi inte göra på det här sättet istället? Ja, tänker jag. Det var nu ju inte så jag planerade förstås.. Men varför inte. Vi tar flyget och drar helt enkelt… Låter det hända som kan hända. Låter vingarna föra oss till oväntande höjder. För sånt kan man aldrig planera. Det som kan planeras, det som planeras –  kan bara innefatta det som min lilla begränsade hjärna kan försöka förutsäga-förutspå. Det andra, det som kommer utan att jag kan planera, utan att jag kan förutse, det som slår sönder min planering. Det är välkommet. Så himla välkommet.

Det är det som gör livet spännande, innehållsrikt och jag säger därmed:

Ja, tack!