Jag har ett par tappra som läser här… Förlåt!

…en hel del faktiskt. Och ibland undrar jag, har ni INGENTING annat för er??? Ut och lek i solen istället. Det är bättre. Då får ni inga musarmar.
Jag funderar, ofta, över alla vi som bloggar och skriver på Facebook. Varför i herrans namn skriver vi om allt som kommer upp i våra tankar i dessa sociala forum.. Bekräftelse!. Vissa skriver varje dag. Flödande av utlägg över vad de gör i sin privata vardag. Skillnaden mellan vad som är privat och personligt suddas ut. Vi fläker ut oss utan eftertanke. Vi drabbar våra nära och kära. Vi gör andra människor ledsna genom att direkt vika ut dem. Ibland kanske indirekt. Men en vettigt funtad människa kan lista ut vem vi syftar till. Det är INTE OKEY. Även när vi är som mest positiva kan det skapa sorg och elände runt om kring. Ska vi nu nödvändigtvis hälla ut våra liv på sociala medier, behöver vi lära oss hur man gör. Jag säger inte att jag är fullärd. Absolut inte. Men jag har varit ute i ”etern” nu ett antal år. Och jag har, den hårda vägen, fått lära mig mer och mer om vad som kan skada andra människor. Jag frågar mig ofta, det kanske är meningen att skada? Kan det vara så illa. Att detta forum på nätet har blivit ett sätt att indirekt skada utan att behöva stå för det… Att uthällande på nätet med eftertanke är till för att tillföra andra ”skada”. Jag vill inte tro det. Faktiskt! Jag tror jag väljer att tro att det inte är medvetet. Att vi inte förstår konsekvenserna av det vi skriver hit och dit gentemot andra människor. Jag har som måtto att allt jag drabbas av kan lära mig något. Och det är min uppgift att ta dyngan och hälla den i min trädgård för att få vackra, vackra blommor och buskar där. Att inte ta dyngan och lägga den i mina fickor för att lukta illa där. Om jag är tvungen att ge någon annan dynga och hoppas att den människan kan göda med den i sin trädgård så vill jag göra det på det allra bästa sätt jag någonsin kan. Så mjukt och medkännande jag har förmåga till. Så om det nu är så att jag någon gång skrivit något i min blogg eller på Facebook som skadat någon, gett någon obehagskänslor eller uttalat något som någon tagit illa vid sig av. Hör av dig. Berätta det för mig så jag kan lära mig av det. Att vara ärlig mot någon annan människa är rätt och riktigt. Men det ska vara med kärlek, med medkännande och med uppriktig önskan att vilja hjälpa någon att se att något kanske kan utvecklas. Och framför allt, om det är av privat natur, öga mot öga. Balansgången mellan att vara privat och personlig är hårfin. Men varje sak jag skriver på nätet, skriver jag med eftertanke. Ty för mig är det viktigt att vara personlig. Men ALDRIG privat. Jag kan i alla lägen överösa kärlek och glädje öppet överallt i alla medier. Vi kan alltid offentligt lyfta varandra. Men jag önskar att min glädje över att formulera mig i dessa medier inte drabbar någon med smärta.

Om det är så att det ändå skett.
Jag hoppas mitt behov av bekräftelse inte skadat någon.
Jag ber om förlåtelse och önskar att du berättar det för mig så att jag kan undvika att göra samma misstag än en gång.
Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: