Min Valborg firades i Igelkottens tidevarv. Utan brasa. Du får läsa min senaste blogg. Jag älskar Igelkottar.
Kvällen blev så fin som just en kväll kan vara. Jag och en väldigt kär vän intog soffhörnet på Orangeriet Bar & Café som ligger längst med Norr Mälarstrandskajen. Har aldrig varit där förut. Min dotter hade givit mig den här restaurangen som rekommendation . Och eftersom hon alltid har varit en av de klokaste människor jag mött (liksom hennes härliga bror är) så lyssnade jag givetvis på hennes råd. Och nu har jag hittat mitt stamställe. Har i och för sig inte haft några stamställen på över 30 år men om jag nu ska ha något stamställe överhuvudtaget så får det helt enkelt bli detta himmelrike. Ett kalas i bohemeri, en underbar orgie i blandade saker från när och fjärran härligt till synes ostrukturerat utställt. Inga saker var de andra lika. Blommor, apelsiner, uppstoppade papegojor, gamla bord av olika sorter, olika soffor, konstiga fåtöljer i plysh, rustika småbord, allt i en härlig säkert genomtänkt röra. Till detta stora, stora fönster utåt Norr Mälarstrands fina kaj. VI satt i soffhörnet och såg ut över vattnet och njöt av siluetten av vårt underbara Stockholm. En stad som jag älskar. Speciellt under den varma årstiden då det svenska folket går man ur huse och umgås gränslöst under helt oförutsedda former.
Vi åt och drack barmenyn – enkelt men gott. Min vän drack vin. Jag drack först en alkoholfri drink utan sockerlag. Bartendern undrade hur jag tänkte. Men efter att ha förklarat att jag inte dricker socker så accepterade han min åsikt och blandade en härlig tillställning med is, ingefära, citron och massor av is.
Men en av de härligaste sakerna med kvällen, förutom vännen och givande samtal förstås, var vår servitris. Vilken människa. Hon var totalt närvarande, varmt leende, frågande, undersökande. Vad ville vi ha? På vilket sätt ville vi ha det? Hon satte sig ner vid oss och, glad och tillgänglig och lyssnande, på riktigt undrade hur hon kunde vara oss behjälplig. Hon bidrog med hela sitt väsen till att kvällen blev så bra som den blev.
När jag hade bett om min fjärde karaff varmt vatten till maten lade hon huvudet lite på sne och undrade om jag drack det där till maten… En positiv undran helt utan fördömande och på riktigt nyfiken. Jag förklarade det där om fett i kalla vattenslangar och vad som händer om man häller kallt vatten igenom slangen – och vad som blir skillnaden när man häller varmt vatten i en slang full av fett inuti. Och reflekterade lite över jämförelsen med våra tarmar. Sen sade jag också att med tiden har jag kommit att tycka väldigt, väldigt mycket om just varmt vatten till maten. Ja, faktist, när som helst. OM jag nu överhuvudtaget ska dricka till maten förstås. Hon såg synnerligen intresserad ut. Även om hon nu inte var det så fick hon mig att tro att det fanns ett genuint intresse där av min harang.

Kvällen blev, som jag i och för sig trott att den skulle bli, en väldigt fin kväll och en minnesvärd Valborg. Jag trivdes och mös i mitt soffhörn. Åt och drack och pratade och skrattade.

Njöt av min nyvunna insikt om att det faktiskt är sant det där man säger – svårigheter i livet är som gödning under rododendron. Det växer vackra blommor där sen.