Tre musketörer, fast i dagens jämlikhet, kvinnliga, planerar inför erövringningen av världen. Eller åtminstone Japan och Australien. Min idé om att det inte är någon idé att planera för det blir i alla fall aldrig som man planerat har bytts i en glädje i att se fram emot något tillsammans med människor man tycker väldigt, väldigt mycket om.

Det känns som det där med att saker och ting inte betyder något. Det är inte det som räknas, man kan aldrig ta med sig saker och ting när man dör i alla fall. Det känns som om att det är så att det inte är sakerna det är fel på. Eller planerna. Utan ”attatchmentet”, bundenheten till detsamma. Det vill säga, jag har ett vackert hus, ett strålande fint hem. Men jag skulle inte dö om jag var tvungen att flytta. Jag har planer men om det inte blir så som jag planerat blir det något annat lika bra hur som helst.
Då skulle jag förmodligen tycka att nästa hem var lika vackert och fin efter ett tag. Det vill säga, det är bundenheten som är osund. Inte saken eller planen. Det är bundenheten som är jobbig. Saken kan underlätta livet men den är inte livsavgörande. Saker och ting kommer och går och om bundenheten inte består så blir livet hur mycket lättare som helst.

Så vår planering fortskrider. Blir det sedan så att livet lägger sig i och resan inte blir av så har vi i alla fall njutit av resan fram till resan. Det är gott! Sen kan man alltid skjuta på saker och ting om livet lägger sig i. Sjukdomar och annat elände kommer ju inte som beställda på speciella lördagar…

Så full närvaro och njut tillsammans. En av oss har till och med den unika egenskapen att dels hitta i Japan och dels bo i Australien. Och till och med ha samma uppfattning om vad hon tycker är kul som vi andra två.

Så, allt från vår älskling Ajan Brahm till Tokyos tehus, here we come!

Ps. För dig som följt blommans resa. Den finns kvar och står på köksbordet. Den börjar torka men är alltjämt sanslöst vacker. Precis som vi när vi sakta men säkert åldras.. Och sanslöst uppskattad och kärleksfullt vårdad!