Vad i herrans namn är det för fel på att bli gammal? Jag känner mig gammal och det är en ynnest. Det ger mig rätt till en massa saker. Till exemel att säga till dig att jag tar en sak i taget. Det har jag funnit vara min rätt efter 50. Så ställ dig i kön! Jag har uppnått en viss vishet, en viss klokhet och ett visst lugn. Det har jag min ålder att tacka för. I mångt och mycket i alla fall. Jag behöver inte göra karriär längre. Jag behöver inte platsa i alla läger längre. Jag kan sätta mig ner och säga att jag ska vila en stund. Du får helt enkelt vänta lite. Jag behöver inte bry mig om mitt gäddhäng. Det får vara där. Med ålderns rätt. Jag kan stryka dig över håret och säga att det blir bättre sen. Livet blir bättre sen. Livet är som absolut bäst efter 50. Det är först då jag insett att det är förgängligt. Att det inte varar för evigt. Det är först nu som jag kan värdesätta det jag har. Det är först nu som jag inser och uppskattar det mindre, det lilla i livet. Det där som gör att man blir lugn i själen (som jag förövrigt tvivlar på att den finns..) Det där som skulle ha gjort mig prillig av bristande tålamod för en massa år sen. Nu står jag och rensar mina pelargoner i min lilla trädgård och njuter av värmen från solen och lyssnar på fåglarna. Fåglar som jag inte alls hörde för ett antal år sen.
Så du, min vän, glädjs åt din ålderdom. Den ger dig rätt att vara på ett visst sätt, den ger dig styrka att vara så. Om du bara lär dig att uppskatta pondusen i att vara till åren kommen.
Så, alla ni unga. Var inte så himla oroliga. Det blir som bäst efter 50!
Susanns kåserier om livet 