Det skrivs mycket om barn med bokstavskombinationer nuförtiden. Men det skrivs inte så mycket om de vuxna. Och ännu mindre skrivs det om dem som lever med vuxna som har bokstäver. De kallas anhöriga…….

Hur lever man med en person som har svårt att leva i nära sociala sammanhang. Som har svårt att känna in vad andra känner och tycker. Som blandar  tider med stor aktivitet och tider med ingen aktivitet alls… Som har svårt att förstå att de sårar andra människor. Som tänker på sig själva för att de inte klarar av annat. Som ofta är manipulativa, egocentriska, egoistiska och onyanserade. För att de har nog med sig själva och sina egna problem. Som har svårt med empati, medkänsla och  förståelse för andra. 

Hur hjälper man dessa människor med sådana biologiska störningar i hjärnan? Kan det vara så att det är ekonomiskt försvarbart att stötta de anhöriga? Att ge både föräldrar till dessa barn och anhöriga vuxna utbildning, stöd och hjälp?

Ty anhöriga tar stryk – mycket stryk! Och om inte de anhöriga står på benen så drabbar det de med dessa biologiska störningar.

 

Här nedan är ett utdrag ut en blogg jag fick mig till livs i dag:

Bokstavskombinationen ADHD står för Attention Deficit and Hyperactivity Disorder. Det betyder att vi som är drabbade av denna biologiska störning i hjärnans funktion har problem inom områdena uppmärksamhet, aktivitet  och impulsstyrning. 

På ren svenska betyder detta att vi med ADHD-diagnos ofta är rastlösa, energiska, handlingskraftiga, splittrade, lättdistraherade och otåliga. Många upplever oss också som forcerade och dominanta. Vi är känsliga och tar in världen runt omkring oss mycket mer än andra. Det är svårt att värja sig. Ord, ljud, synintryck, rörelser – allt vill ha vår uppmärksamhet och går in utan filter och måste sorteras upp i huvudet. Vi tänker inte heller rakt (från punkt A till B), utan har många tankespår på gång samtidigt som utvecklar sig åt många olika håll. När det är som värst kan det kännas som om man har en torktumlare eller flerfilig motorväg i huvudet. Har man ADHD är man också mer impulsiv än andra och kastar sig in i saker och säger saker utan att tänka efter vad det kan få för konsekvenser. ADHD:are är inga lagommänniskor. Vi kan vara gränslösa och en del av oss är högrisktagare och kicksökare – på gott och ont.

ADHD-personer är pratiga och påhittiga typer. En del kallar oss kreativa. De idéer som dyker upp i huvudet ramlar genast ut genom munnen – utan att någon efterfrågat det. Träffar du någon som inte har tid att lyssna och konstant (och irriterande nog) försöker avsluta dina meningar? Eller som håller igång flera samtalsämnen samtidigt? Kan vara en odiagnosticerad ADHD:are.

ADHD-personer har dessutom ofta sämre arbetsminne (=korttidsminne) än folk i allmänhet. Dvs har svårare att fokuserat hålla många saker i huvudet samtidigt. Att komma ihåg stegvisa instruktioner är en utmaning, minst sagt. Den röda tråden tappas titt som tätt. Vi glömmer saker. Det kan handla om alltifrån att komma ihåg möten till att betala räkningar. Många av oss springer också omkring och letar efter alla de saker vi tappat bort. Ofta resulterar minnesproblematiken och impulsiviteten i att vi fladdrar runt, avbryter en aktivitet och påbörjar en annan – på löpande band. (Men vi kan också hyperfokusera, när vi är riktigt intresserade av något och glömma tid och rum.) En annan baksida med att ha ADHD är att vi har svårt att prioritera rätt i olika beslut liksom oförmågan att vara välstrukturerad och välorganiserad.

Vi som har ADHD är för det mesta på språng – på jakt efter något nytt och spännande. Med liv och lust (eller i ren ilska och frustration) sätter vi igång olika projekt men är ganska så dåliga på att fullfölja. Den här problematiken resulterar ofta i oavslutade studier och snabba jobb- eller relationsbyten – för att inte tala om röriga hem, med olika högar av tvätt, papper, skräp, pyssel eller renoveringsprojekt.

ADHD:are har rejäla sinnes- och humörsvängningar. Vi reagerar med adekvata känslor på situationer och händelser, men snabbare och starkare än andra. Vi exploderar, gapskrattar och storgråter. Vi har också svårare att inte visa vad vi känner och är därför klassiska sanningsägare. 

De som har varianten ADD (dvs ADHD utan H för hyperaktivitet) har främst uppmärksamhetsproblem: svårt att koncentrera sig, är glömska och tappar bort saker. De har särskilt svårt att organisera målinriktade saker och växlar mellan aktiviteter utan att komma till punkt. Här handlar det inte att pendla mellan för hög och för låg aktivitet, utan om att vara underaktiv och inte komma ”framåt”. ADD:are misslyckas som barn ofta i skolarbetet, verkar inte lyssna på vad man säger och följer ofta inte de instruktioner de fått (är inte obstinata, men tappar tråden).

Det här är en generell beskrivning av ADHD, som jag uppfattar det. Det gör oss med ADHD besläktade med varann – vi har liknande personlighetsdrag. Men spektrat är stort. En del har jättesvårt att vara organiserade, medan andra klarar det tämligen bra eftersom man utvecklat strategier för att klara av vardagen. Det är helt enkelt olika beroende på grad av funktionsnedsättning och sociala/miljömässiga faktorer. Har man ADHD är det inte intelligensen det är fel på. (Ja, en del kanske avviker från normalintelligenskurvan, men långt ifrån alla.) När jag gjorde min ADHD-utredning, fick jag i svart och vitt veta att jag ligger över den normala intelligenskurvan. (Man testar för att utesluta t.ex utvecklingsstörning.) Lika fullt har jag problem på vissa områden. Och det är det här som kan vara så förbryllande med oss: oerhört kompetenta på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra.

Min ADHD har inte ställt till gigantiska problem för mig. Har klarat mig förvånansvärt bra. Jag har gillat att plugga och klarat skolan med bra betyg. Jag är socialt anpassad, har karriär, vänner och familj. Men det har varit kämpigt. Självkontroll och mycket gott minne har varit en fördel liksom att vara mästare på att uppfinna olika system och strategier för att klara av saker, som antagligen är en baggis för andra. T.ex med hjälp av lappar och listor. Tyvärr har mina anpassningar fört med sig ett visst kontrollbehov och med åren en stor trötthet. Man fungerar allt sämre och orkar inte hålla livets alla bollar i luften samtidigt.