Det stod en man utanför affären. Han såg lite luggsliten ut. Röd om kinderna och tovig i håret. Inte smal och spinkig men just inte så välmående heller. En vanlig människa med ett liv bakom sig. En man med ett nu som han gör det han kan med. Och en mycket oviss framtid.
Tror det kan ha varit lite si och så med hans framgång om man får mäta med vår tids välståndsmått. Kanske lite otur, kanske lite dumhet, kanske lite fel man på fel plats. Kanske klantighet eller kanske bara dum snällhet. Vad vet jag. Men jag vet hur utsatt ett liv kan vara. Hur skört och tunt allt är. Hur livet färgar oss och hur lite regn blöter upp det vi målat. Hur livets färger kan blekna eller stärkas beroende på sol och vind och vatten. Beroende på var och hur och av vem vi föds.
Insikten av att det jag har just nu är färgängligt, liksom lättrörligt som en tunn gardin vid ett öppet fönster en sommardag, får mig att stanna till. Mannen är vacker i ansiktet. Rynkor, fårigheter och läderskinn kan inte dölja hans varma och snälla ögon. I sin hand har han ett nummer av tidningen ”Situation Stockholm ” kvar. Jag svarar att jag förstår att en kopp kaffe skulle vara gott nu efter en dags arbete.
-”Tidningarna är slut förutom denna sista och alla är vänliga”, skojar han glatt.
Jag ler tillbaka och känner kassen i handen från affären jag handlat i. MInns att jag hade pengar kvar i plånboken. Öppnar väskan och frågar vad tidningen kostar. 50 riksdaler säger mannen och flirtar med mig med ett stort leende. Ser vad som finns kvar i lädret. Ett hundra kronor ligger kvar i facket. Vilken tur. Tack min himmel att inte allt går via konto- och kreditkort. Jag tar upp sedeln, lämnar fram den och ber mannen att behålla tidningen och sälja den en gång till. Önskar honom en trevlig kväll och lägger ner portmonnän och går till bilen för att åka hem och äta middag.
Susanns kåserier om livet 