Jag har själv haft den enastående turen att vara hyfsat frisk i kroppen, so far. Jag har också haft den stora lyckan att älska mitt liv. Har också inte förmågan att se hur detta ska kunna upphöra. Men jag är otroligt ödmjuk inför att livet är en ständigt föränderlig process. Ingen vet vad som händer i morgon. Och jag är väldigt ödmjuk inför andra människors uppfattning om detta liv är värt att leva. Och vilka livssituationer som kan medföra borttappad livslust. Men jag vet också att det kan uppkomma situationer i livet där en människa skulle vilja avsluta sitt liv och att dessa situationer kan/har förändras. En depression är oftast övergående, en total livsförmörkelse kan vara av icke beständig natur. Hur blir det om vi ”tillåter” en människa, med en längtan att få dö här och nu, ha rätten att när som helst kunna gå till en ”doktor” och få ett piller som avslutar livet?
Jag vet inte… Jag har, som vanligt inga svar, men många funderingar. Men tänk om du tagit ditt liv i övertygelse om att det var den enda utvägen för dig och att det skulle ha varit bäst för dina anhöriga och sen skulle ha ångrat dig när du sett ljuset… (ja, jag vet att det inte fungerar så…) För att inte tala om vad dina anhöriga skulle ha gjort/känt..
Jag har också djup respekt för att en människa ska få avsluta sitt liv om det inte finns någon ljusning…
Läste denna underbara bok och grät och skrattade. I går såg jag filmen och blev inte besviken. Totalupplevelsen av att först ha läst boken och sen se filmen var omstörtande. Vi, mina filmvänner och jag, skrattade och grät om vart annat och vi var djupt berörda långt efter det att filmen var slut.
Se den!
Susanns kåserier om livet 