”Det är du värd, du är så duktig,” sade en god vän till mig idag.

Och så efter en stund tänkte jag att vaddå värd.. Varför detta ständiga värderande i förhållande till min prestation? Eller allas envisa värderande efter vad vi gjort. Jag är snäll. Räcker inte det för att vara värd något? Möjligtvis lite naiv och korkad ibland men på det hela taget rätt snäll, faktiskt. Inte så olik en kossa typ. Fast jag hoppar inte 1.30 barfota från stillastående. Och har inte längre några mjölkbara juvrar.

Har heller kanske inte skapat något som helst spektakulärt för framtiden. Inga stora avtryck i tiden liksom. Kommer troligtvis att passera rätt obemärkt förbi när jag viker hädan en gång i tiden. Vilket som vi ju alla vet kan ske när som helst från och med nu. Döden inträder som bekant inte retroaktivt.

Jag har inte heller lyckats med att bli speciellt upplyst. Inte heller har jag klarat av att bygga imperium, skapa ett hållbart kretsloppssystem av mitt lilla hus, eller alltid äta nyttigt. Har ingen vidare karriär att tala om, inte förverkligat alla mina drömmar. Mina multimångmiljonärer till presumtiva äkta män har inte stått att finna på min bakgata. Jag har fortfarande, i min ålder typ 56, inte lärt mig att vara tyst när jag ska det. Jag är inte heller alltid lycklig, inte heller alltid inte arg eller inte heller alltid på gott humör. Inte heller har jag lyckats med konststycket att alltid vara befriad från smärta. Vare sig fysisk eller psykisk. Det händer att jag ibland, utan min vilja, lurar på något dumt att säga. Det händer också att jag slänger bort saker som jag sedan letar ihäl mig efter för att sedan ångra att jag slängde… ahh, ja, jag erkänner!

Men på det hela taget är det så att jag är nöjd. Eller rättare sagt, riktigt nöjd faktiskt!
Sitter ofta och bara duger. Med benen i kors, njuter och duger och är nöjd…

Trots att jag lite då och då är lite duktig.

(och jag tycker fortfarande det är kul att lära mig nya saker… om jag får välja sakerna själv…)

Tack till filmteamet som gjorde min dag den dagen…