Men det går att göra katt av Kisse!
Detta förskrämda stycke till Kisse kom till mig en sommardag 2016. Han rymde första minuten. In i min säng och under mitt täcke, under överkastet som låg på för en gångs skull eftersom det var festligt hemmavid. Där låg han så länge och så platt att vi startade skallgång, utomhus. Helt övertygade om att Kisse hade dragit till skogs. Vojne, vojne… Vad skulle vi säga till farmor? Kisse skulle ju bara vara på hälsohem några veckor medan farmor var på lika dant ställe fast på annan ort. Tyst, förskrämd och mycket liten under sin otroligt yviga päls matvägrade han första tiden. Sakta men säkert vågade han sig så sakterliga fram i ljuset. Med tiden började det också komma fram försynta viskningar. Jamningar fast på ytterst blygsam nivå. Vi började samtala, Kisse och jag. Det kom sig också så att även mina gäster blev intressanta. En dag bestämde sig Kisse för att just gäster tillhörde begivenheterna i livet. Det blev puss och kram helt enkelt.
Så gick dagarna. Kisse utökade sitt revir. Kisse blev passiv kamrat med Alexis som faktiskt ser sig som född i huset. Trots att han flyttat hemifrån i tidig ålder, fast då bara till grannhuset, så hävdar han fortfarande, 16 år senare, att han är husets härskare. Men besynnerligt nog så har han tagit emot Kisse och då även Kisses utökade världsbild med upphöjt lugn. Konungsligt fortsätter Han att beträda matskålen och då även när Kisse sitter bredvid på köksmattan.
Även den grå utan namn som bor i grannens hus, som är räddghågsen och inte vill figurera på bild har köpt Kisses inträdande i världsbilden. Den grå utan namn tycker inte att han bor hemma hos oss men han tycker inte att det lägger hinder för att inta sovplats i huset ibland, Det är den grå utan namn som förstår hur man går in i kattluckan men sedan inte förstår hur man går ut… Jaja, grannen ska få nyckel till huset i fall att…. jag blir borta en stund.
Nu har det dock hänt sig, att Kisse gör samma sak som människan kan göra om hon är av utvecklingsbar natur. Alla vi människor är ju som bekant inte det. Men några av oss är det och vi, inklusive nu nämda Kisse, har satt en ära i att vara förändringsbenägna. Det är en ren överlevnadsstrategi. Om inte annat så är det ett sätt att fortfarande i mognare och mognare ålder fortfarande ha roligt.
Nu vet inte undertecknad om Kisse är av mogen natur eller bara smal och smärt ändå, men vi, Kisse och jag, utvecklar oss bra ihop. Fast när jag sitter och utvecklar mig med mina två gitarrer som jag alternerar mellan och som jag försöker para ihop med min skönsång så går Kisse helt frankt sin väg. Så skulle jag aldrig göra om någon försökte utveckla sig i mitt sällskap….! Jag skulle lägga ner hela min sorgliga själ på att stötta och hurra på, jag…
Som sagt, Kisse går ut och gör annat när jag utvecklar mig. Som till exempel att göra sånt som Riktiga Kissar gör.
Kisse har gått från den Kisse som satt i trappan, förskrämd och med total vapenvägran, till att bära hem detta stycke till sötnos, veritabelt skakta den och sen gå och äta kattmaten i kötet. Framför nosen på den Konungsliga Alexis. Det var fjädrar i hela huset. Det är helt otroligt hur mycket några gram fågel kan producera i fjäderväg…. Kisse är numera hjälte i kissevärlden. Osäkert dock hur det står till i den mera andligt, fredliga, världen…
Så nu är det alltså bevisat. Det är aldrig försent att ändra sig. Frågan är bara om man har viljan och framför allt modet!
Det kostar på att välja bort sin rädsla i livet. Men vi kan bli kungar och drottningar i våra egna liv, om vi vill och törs.
Susanns kåserier om livet 
Har Du tre katter nu Synd om fågeln men men kisse är ju en jägare Så han har lärt fort😳
Skickat från min iPhone
Eller hur….!!! Bra mamma att du hittat hit nu 🙂