I mitt liv, i den fasen jag är i numer, så förverkligar jag mig själv… Som det så fint heter. Jag gör helt enkelt det jag tycker är roligt. Jag gör nya saker som jag inte visste var roligt innan jag bestämde mig för att pröva. Jag börjar göra saker jag förut gillade men som jag av flera anledningar inte fortsatte att göra. Jag har på något underligt vis lyckats skaffa mig en trygg och bra grund att stå på som möjliggör mina utflykter i självförverkligandets skogsmarker. En stabilitet som gör det möjligt att njuta utan oro, att göra saker och ting utan tvång på prestation. Bara lyxa mig. Vilken oerhörd ynnest (icke att förakta tidigare arbetsprestationer för att komma hit)  Att få och kunna säga ja tack till det roliga och det som stimulerar. På något underligt sätt så har jag lyckats skaffa mig en plattform med stabil grundsättning som klarar en hel del blåst. Mentalt går det upp och ner, som för de flesta av oss här på jorden. Det ingår så att säga i livets kontrakt. Men jag hanterar det med en aldrig sinande ström av närstående, vänner och ett stort mått av egen envishet, (… å lite Buddha) å så sång och musik.

Tack mina nära och kära, för att ni aldrig slutar finnas!

Att sjunga är en av mina kära sysselsättningar. Men eftersom det kanske inte är skönsång, utan mer på kul, så blir det körsång. Vansinnigt roligt. Denna sång står på agendan nu när terminen drar igång. Så medryckande och häftig. Kan sjungas i bilen, på stan, i skogen och lite var som.

För full hals och högt!