….så satt bilden där!
Det är som livet är. Snurra ett kvarts varv så ser du verkligheten från ett annat håll. Mycket stimulerande. Ofta när jag hänger upp mig på saker och ting, eller människors varande för den delen, så tänker jag att jag borde snurra ett varv och se vad jag ser och möter då. En del saker och en del människor är ju bestämt som mina läromästare. De triggar igång sidor hos mig som är mindre presentabla. Jag möter mitt mörker och det är ju absolut inte trevligt. Beter mig dumt och är inte alls till min fördel. Säger saker jag inte menar och gör eller inte gör det jag borde eller inte borde göra. Märkligt, eller hur…..
Pratade med min kollega idag om dessa människor som cirkulerar i världen förmodligen enbart för att irritera mig eller väcka känslor i mig som jag inte alls är bekväm med. Jag vet att dessa ting och dessa individer är satta till världen för att jag ska lära mig något om mig själv. Ja, jag vet ju det! Men först så väcker de mina starka känslor, sen måste jag brottas med min personliga utveckling och sen träna på förändring och sen misslyckas och sen träna igen. Och när jag är färdig med en människa så dyker det upp en läromästare till, och en till, och en till.
Vi kom fram till att det är ett ständigt vändande på stolar. Förr eller senare dyker den vackra världen upp för oss oupplysta också. Om vi fortsätter träna. Liksom bilden dök upp när jag vände på stolen när jag besökte min underbara tandhygienist i morse. Såg hörnet i rummet och kände med intensiv känsla att jag ville föreviga detta vackra rum. Det behövdes bara vända på stolen så var den fulländade bilden där………
Min kollega pratade om sin Ajan, sin läromästare, idag. Ajan är en buddistisk term för just läromästare. Vi delar upplevelser om våra Ajans, hon och jag. Och konstaterar att det kanske är så att våra Ajans, som provocerar oss så, kanske inte ens vet att de är just Ajans…
Susanns kåserier om livet 