Det är ett så sant nöje att gå ut i trädgården och knipsa vissna blad från mina blomster. Det föder en känsla av enorm trivsel. Så enkelt men ändå så storslaget. Så vackert och så oändligt flyktigt. Det är verkligen oändligt flyktigt. De blommar en tid, så är det. Sen vilar de och så kommer blommorna igen, och igen.
Pelargonerna är så andlöst vackra att jag ofta blir stående och bara tittar. Har i sommar byggt en veranda i trädgården utanför röda huset där alla blommorna bor nu. Det blev så fint. Känner mig så bortskämd av livet. När det stormar och blåser står jag just nu stadigt på jorden, vattnar mina blommor och är tacksam över att det basala i livet som mat, boende, jobb är hyfsat stabilt. Men livet är ju en ständigt föränderlig process så det är bara att förhålla sig till att allt kommer och går. Men det som är bra är att även saker som PMS och klimakterier försvinner. Man får hålla i hatten och vara tacksam för det. Nu är det slut på att vakna mitt i natten och vilja gå ut och rulla sig i snön. Och lustigt är det. För när man väl är mitt inne i en vallning eller varför inte ett eländigt PMS förstår man inte hur det känns att vara glad och fräsch. Men när eländet väl är över glömmer man hur trist man kände sig mitt i. Minnet är kort. Tack och lov!
Susanns kåserier om livet 