Förlåt! Jag njuter lite på jobbet också. Av fina, fina arbetskamrater och av en himla mysig chef och av mitt höj- och sänkbara skrivbord. Och av alla de som ringer in och som jag kan hjälpa. När jag kan känna att jag bidrar till att underlätta någons vardag. Det glädjer att få alla tack. För visst blir jag, liksom de flesta andra, lite förtjusta över bekräftelse och beröm… Över att kunna känna mig behövd och önskansvärd.
Undrar vad mina nära och kära gör just i denna stund. Kanske sitter två av dem rätt över sjön i det röda fina huset just nu. Kanske är några kvar i sängen för de jobbat sent. Kanske är någon framför TV-soffan och njuter av Tilde De Paula. En människa som förövrigt imponerar. Låt mig dock få slippa se henne släpas i smutsen. Som en del andra som man gillat i TV och som varit klassade som ”mysiga”…..
Men just nu är det ju bara män som hängs ut. En del med rätta faktiskt. Hur svårt kan det vara att visa det man känner och tycker med respekt och omtanke……. Ja, jag fattar! Det är typ svårt. Men jag undrar i alla fall hur ni män tänker, ni som hängts ut för detta udda och konstiga beteende. Hur rättfärdigar ni det för er själva? Kan ingen man berätta det för mig? Kan ingen man säga hur ”man” tänker? Just nu är det bara massa män som säger att det är förskräckligt. Misstänker att de flesta män är rumsrena… Hoppas och tror att det är så. Att det är en liten klick som inte kan uppföra sig. Och att den klicken får sig en tankeställare nu….. Hoppas….
Kanske handlar allt om oförmågan att känna, visa eller ta emot kärlek? Kanske handlar allt om att få känna sig behövd och önskansvärd men inte ha förmågan att säga och visa det?
Kanske skulle det underlätta med en munk här och där i skolan redan? Som talar och berättar och beskriver om annorlunda sätt att vara, mot varandra? Som berättar om hur vi kan träna oss i att känna empati, förståelse och respekt? Eller varför inte en buddistnunna….
Susanns kåserier om livet 