Så sårbart det är. Ett litet knick så är det man tar för givet borta. Det enklaste i livet blir komplicerat och svårt.
Man vaknar mitt i natten och är törstig. Vänder sig om efter ett litet, litet glas med vatten. Är man av den typen jag är så dricker man inte små futtiga glas med vatten när man vaknar i mörkret. Man halsar ur sin bredvid sängen stående stora vattenflaska. Klunk, klunk och spill när flaskan missar munnen i natten.
Det blev plötsligt oerhört komplicerat. Det är ransonerat. Vattnet är borta. Trasiga rör i Vaxholm. Resarö utan vatten i kranarna. Vet du hur komplicerat det blir… Ner till affären för att köpa vattenflaskor. När jag väl kom på det alternativet var de slut i affären. Ok, jag kan åka till Arninge och handla. Inga problem. Men utan vatten är det svårt att finnas i ett samhälle som är strukturerat för att fungera under vissa förutsättningar.
Jag har levt utan rinnande vatten och med torrdass ute i skärgården så jag vet hur det är att ha en dunk på diskbänken med färskvatten. Men vanemönstret fanns då. Det gör det inte i samhället för övrigt. Jag är och tafsar på kranen hela tiden. Det går inte att göra rent spisen, det går inte att koka potatis, det går inte att tvätta händerna. Efter ett halvt dygn kom det ett meddelande om att det satts upp en tappkran på ön där vi kunde hämta vatten. Åkte ner med bilen och en dunk och fyllde på 10 liter. Sparsamt bruk och snåla med att skölja grönsakerna. Men det svåraste att få att fungera var ändå toabesöken. Färskvattnet i dunk på bänken vänjer man sig vid rätt fort. Men toan kan man inte vänja sig med. För ska man använda den så måste man hälla i rätt mycket vatten för att få bort ”eländet”. Våra toaletter drivna med vatten fungerar ju så. Mina tankarna går varma. Hur löser man det här då. Vi slog våra huvuden ihop och tänkte hundbajspåsar. Och påttor. Påttor med svarta hundbajspåsar i. För vidare distribution…. vart då? Hundägarna lägger svarta hundbajspåsar i soptunnorna som står längst vägarna. Men det känns inte som ett alternativ med människobajs. Vad gör man???
När barnen var små bodde vi, under tiden vi byggde hus, i en arbetarbarack. Sån där på hjul du vet. Det var hur trevligt och mysigt som helst. Vi hade en eldriven mulltoa. Funkade kanon. När inte elen gick och toan slutade göra mull av ”eländet”. Men å andra sidan hade vi varken vatten eller värme då, heller…
Hur som helst så kommer insikter av praktiska händelser. Ofta är det väl så just! I detta fall samtidigt som jag kollar in vedspisar i händelse av krig och annat avbrott i leveranserna. Vi lever i ett skört samhälle. Vattentoaletter känns plötsligt helt omoderna. Vattnet kommer att ransoneras i Afrika snart. Det är en jordisk bristvara. Hur är det då möjligt att vi inte hittat på ett lämpligare alternativ till vattentoaletter?
Vattendunkar ska införskaffas och stå i matkällaren för regelbunden påfyllning. vedspis kollas och mat ska köpas till matkällaren för någon veckas bruk i alla fall….
Man vet ju aldrig!
Susanns kåserier om livet 