Förra midsommaren sade jag till en vän att jag tyckte att det gick inflation i alla hjärtan på Facebook. Jag tror jag sade något i stilen om att när man verkligen känner stark kärlek, vad ska man använda för symbol då?
Men jag har ändrat mig, igen. Vilket jag gör rätt ofta då jag är en levande organism i symbios med min omgivning. Tack och lov. Ty det finns de som statiskt och konsekvent vägrar inse att verkligheten förändras och att det kan vara hälsosamt att göra detsamma. Om inte för deras egen skull. I harmoni med livet liksom.
Idag ser jag att det flödar av hjärtan och inser att det inte kan bli för mycket av den varan. Att omfamna människor och inte utesluta, att välkomna istället för att stänga av, att vara vänlig istället för ovänlig, att ge av sin kärlek till alla istället för att selektivt bara ge till dem som ”förtjänar” den, att inte döma utan att förstå, att förlåta istället för att förvägra. Det är nog det viktigaste i livet.
För är det inte så att alla människor gör det som de klarar av att göra, just nu. Vi är alla på vår resa genom livet. Vissa går det fortare för och andra tar det lite längre tid för. Men alla kämpar med sitt. På sitt sätt.
Är djupt och innerligt tacksam för att jag har så mycket kärlek inom mig att ge till så många människor (försöker hålla den inom mig nu i metoo-rörelsens tidevarv. Man vet ju inte hur det tas alla gånger 🙂 )
Det ger en otrolig kraft och en enorm styrka. Ibland tänker jag att jag skulle kunna ge bort allt jag äger och har till så många människor i min omgivning som jag känner så mycket för.
Så visst, det är inte för mycket hjärtan på FB, det är inte för mycket hjärtan på stan, det är för lite av den varan. Generellt!
Säg ett berömmande ord. Alla människor har något vi kan berömma. Alla människor blir glada för beröm. Och du, glöm inte att säga tack, när du får beröm… ty alla människor får ett hack någonstans inuti om de berömmer och den som fått berömmet inte verkar bryr sig…. Om det är svårt att verbalisera berömmet, gödsla med hjärtan. Och Du Vännen, som jag talade med förra midsommarafton, du hade rätt och jag hade feeeel!
Här kommer ett nytt” stapplande” notspelsförsök. ”Vals i G” heter det lilla stycket och ljudkvaliteten är kass men ändå (en vän säger till mig att sluta ursäkta mig hela tiden med ”stapplande” och ”dålig kvalitet”… för det är ju bara för att det är så orimligt svårt att stå för något man gör när man inte kan och det blir läskigt och man är så sårbar för kritik så man vill försöka ”bädda in sig” i ursäkter). Så lyssna gärna med ett gott hjärta:
Susanns kåserier om livet 