Ber att få tacka för det jag fått, en stor och vacker gåva…

 

Hur ger man människor trygghet när livet är den otryggaste plats vi kan bo på. Och vem är den ”man” som tror att den kan ge trygghet till någon annan när den ”man” inte själv kan vara trygg. Förutsättningarna i livet ändrar sig ju  hela tiden. Det enda ”man” med trygg förvissning kan förhålla sig till är att man behöver skapa någon form av gillande inför det faktum att allt ändrar sig hela tiden. Så tro för guds skull inte att det du har idag är lika med vad du har imorgon. Du har med all sannolikhet inget av det som finns idag om ett år. För det du har idag förändrar sig hela tiden. Så, titta inte bara på din egen förändring i spegeln, titta också på din omgivnings förändring. Det är lätt att titta på sitt hus och se vad som händer. Jag målade om hela huset förra året. Eller var det fem år sen? Förändringen syns och färgen förändrar sig över tiden. Den flagnar och är inte nymålad längre.  Men hur vi än vårdar och målar så är huset i ständig omvandling. Trät kommer att brytas ner och även gamla torp ger sig med tiden. Även de som byggts med riktigt virke.

Jag har en grundlig tro i att det som är, det är. Det är bara rädsla som förstör vår möjlighet att vara tacksamma för att ”är”, är annorlunda i morgon. Vi behöver vara rädda om det som finns och ta vara på det. Istället för att hela tiden leta någon annanstans efter det som söks.

Att vårda och utveckla det som är och finns och funnits är en fråga om hur väl man fungerar med och omkring sina relationer.  Jag hade en extremt svår situation med min bästa vän härförleden. Det var frågor om tillit, förtroende, närhet, långlångvarig vänskap och inte minst väldig rädsla att förlora något som varit beständigt i mitt liv länge. Väldigt länge, i många år. Det var en tid av tystnad. Sen kom en tid av samtal, djupa värdiga samtal med ärlighet och ärlighet och ärlighet. Mod och åter mod. Från oss båda. Och var sin förmåga att säga att det gjort väldigt ont. Väldigt ont. Men att vi inte ville förlora varandra och att vi ville ta oss igenom. Tillsammans!

I går åt vi middag ihop och konstaterade att vi aldrig någonsin varit varandra närmare.  Att vi har så många flygtimmar tillsammans, att vi känner varandra inpå huden och under huden, att vi har minnen tillsammans,  liv tillsammans, vänner tillsammans, intressen tillsammans, mening tillsammans och många  många timmar av samtal genom livet tillsammans. Vi känner varandras alla facetter, vi känner varandras ungdom, åldrande och  varandras känslor. Vi känner varandras tankar och tillkortakommanden. Vi känner varandras styrkor och svagheter (vad det nu är…). Åren har svetsat oss samman och bådas vår genuina vilja att utvecklas är så stark, så stark. Aldrig släpper vi iväg något så långsiktigt viktigt.  Att kunna spegla sig i varandra och bekräfta varandras liv och att dela minnen tillsammans…. det är så stort, så stort.

Men framför allt, att flyga tillsammans betyder att glida över ett ständigt föränderligt landskap. Att välkomna ens egen och den andres process och omvälvning. Att vårda och ta omhand, att hålla i handen över kullerstenar och hjälpa varandra när man faller. Och att skratta tillsammans över livets tokigheter…..att följa med i varandras förändring, att inte förkasta för att någon är annorlunda idag än den var igår, att till och med välkomna den nygamla människan.

Tack, snälla, snälla Vän! Måtte du och jag få en dag till tillsammans. Och en till, och en till……. En dag i taget i detta sköra vi lever i som kallas just, liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.