Det blev inga biltullar idag…. (regskylt dold i vitt både fram och bak)
Totalkaos på vägarne.. 🙂 Olyckor överallt. Snö på längden och på bredden och glashalt.
Två och en halv timme till jobbet. Tänkte vända ett tag men hörde på radion att de stängt av E18 norrgående så det var ju ingen lysande idé. Men inget ont som inte har något gott med sig. Körde in min lilla Toyota-pärla i garaget på jobbet. Så all is kunde smälta och bilen bli synlig igen på radarn.
Men det har vänt… Snart är det seglingsdags på öppet vatten. Ljuset har kommit för att stanna och det är inte svart som attan när man kliver upp på morgonen. Det är till och med så att det är rasande vackert ute. Man blir nästan religiös, ju. Ibland är verkligheten, naturen, så obeskrivbart andlöst bedårande.
Ser spår från katten, Kisse, på den vita bädden utanför dörren. Han jagar saker under snötäcket. Långt under går det säkert någon liten mus som försöker smyga mellan snö och mark. Men Kisse hör. Han hoppar jämfota i snön och dyker ner i det vita pudret. Hade Kisse inte varit en inneboendekatt (med betoning på ”inne”) med full ranson av galet dyrt kattfoder hade jag låtit honom hållas. Men nu är han bara vinnings- och jaktlysten. Så jag räddar den lilla musen, klappar högt i händerna och Kisse drar förnärmat in genom kattluckan lika fort som blixten. Med huvudet före. Och det betyder i vår lilla värld, här på ön, att nämnda kattlucka lossnar och flyger in i hallen och vidare ut i vardagsrummet. Igen… Att Kisse inte fått hjärnskakning är ett mysterium. Men å andra sidan, vad vet jag. Det kanske han har. Vi talar inte med varandra om den saken så jag vet inte om han är vid sina sinnens fulla bruk. Vi talar faktiskt inte alls med varandra. Jag talar med Kisse och han lyssnar, kanske, ibland. Jag vet faktiskt inte…. Däremot så vet jag, att jag har haft hjärnskakning. Det var den där gången när jag stoppade in huvudet i bakluckan på min kära Toyota och glömde att ta ut det igen innan jag, med all kraft jag hade för jag hade bråttom, drog igen luckan igen. Blod på hela den snötäckta trottoaren! Att jag sedan fick vinterrkäksjukan, samtidigt, gör att jag minns detta med ännu större kraft. Så jag är inte helt säker på att jag är vid mina sinnens fulla bruk. Det har faktiskt funnits människor som hävdat att så varit fallet, men om det nu är så, så skulle jag aldrig erkänna det. I alla fall inte så det hörs…
Men igår undrade jag, hur det stod till med den där saken, om sinnens fulla bruk. Hade, för jag hade blivit bjuden på ungsbakad lax på Götgatan, parkerat bilen utanför Mosebacke på söders höjder, och som en dåre tänkt att jag chansar. Jag betalade inte parkeringsavgiften för det var snö, kallt och jag hade ingen lust. Tror du att det var ett bra beslut? En gul lapp med en himla massa kronor i böter blev det. Hur kan jag vara så korkad att jag gör något sådant? Och sen, efter laxen, tappade jag ett alldeles nyinköpt litet vackert blått örhänge, i titan, i snön på trottoaren, när jag skulle kramas farväl till min vän. Titan för att jag vet att det är ett ämne jag tål. Har hela knät fullt av skruvar av detta ädla material. Andra material ger mig knölar i öronen.
Hemkommen sent på kvällen efter ungsbakad lax i stan, snökaos, tappat örhänge och böter kryper vi ner i sängen med dubbla duntäcken och kraftiga sockor och varm mjölk med kravmärkt kakao.
Ännu en vacker dag har slutat bra!
Susanns kåserier om livet 