Nu är den slut. Det började med ”Shantaram” och slutade med ”Bergets skugga”. Alldeles, alldeles bedårande böcker. ”Bergets skugga” älskades lika mycket som Shantaram.
Det är alltid, för mig, förknippat med en känsla av sorg och vemod, när jag lägger ifrån mig en bok som gått rakt in i det innersta av Susann. Som funnits vid min sida och lästs sida för sida med varsamhet och närvaro. Så där sakta liksom, för att det inte ska ta slut. Det har varit två jättetjocka böcker med mycket bokstäver och små sådana till råga på. En guldgruva att insupa. Stavelse för stavelse. Med en massa formuleringar som jag skulle ha velat memorera för all framtid. Sådana där älskvärda meningar som bara en poet kan frambringa. Ord efter ord som jag smakat på och nästan ätit upp. Det är många timmar i soffa, säng, fåtölj, i bilen, på kafé eller i väntan på något gott eller snällt och trevligt. Med den där underbara känslan av att en paus, inget att göra, rött lyse i bilen, kö till jobbet, en kär som inte håller tiden och kommer för sent eller bara en stund i väntan på att sällskapet provat kläder klart, bara förgyller stunden och kläs in i en sida till med njutningsfullhet.
Jag kan verkligen tycka synd om alla dessa människor som inte blivit begåvade med läslustens guldskimrande verklighet. Men smärtan när guldet är slut och boken läggs undan eller, i mitt fall, med varsamma händer lämnas över till någon annan njutningsmänniska, den gör ont. Lite famlande söker min blick efter nya magiska bokstavssamlingar. Denna process är tuff. Tips mottages tacksamt från andra kräsna människor…..
Susanns kåserier om livet 