När man inte kan sova på natten tänker man mycket. Albert Einstein fick sina idéer i badkaret. Jag får mina i sängen…. Då är det lätt att ta till Paddan och filosofera lite:
Jag har pendlat mellan att lyssna på människor som menar att vi behöver expandera, bygga mer och mer, för att ta hand om alla som inte har bostad alldeles oavsett om de kommer som flyktingar eller som nyutsprungna ungdomar och alla de som absolut inte vill göra någonting alls. Allt var bättre förr-mentaliteten. Jag har haft dåligt samvete och varit tyst när jag tänkt att jag ju tycker om vacker och idyllisk miljö. Jag har inte sagt något för jag har känt mig illojal och självisk gentemot alla de som inte har det lika bra som jag.
Nu skäms jag för att jag inte vågade säga vad jag innerst inne kände. Nu skäms jag för att jag först nu vågar berätta hur jag funderar. Ja, nu när de som säger vad jag menat i min skamliga tystnat fått majoriteten i politiken i vår lilla stad.
Jag är ingen politiker. Jag är mer åt det diplomatiska hållet. Jag vill ha ett gemensamt taget beslut/resultat i enighet och förståelse. Där vi lyssnat på varandras känslor och idéer (är i dagsläget inte en upplyst Buddanatur men tränar varje dag). Där vi bollat det skarpa svarta och det skarpa vita till att bli något som känns okey för både dig och mig. Kanske en aning konflikträdd om du frågar mitt ”mörka jag”… När någon säger till mig att jag har fel så har jag en tendens att svara med att fråga hur i helsike du kan säga så… Finns det något rätt och fel, överhuvudtaget?
Politiker, i min värld, har varit sådana som stått på barrikaderna och varit tuffa och självsäkra i sin uppfattning om vad som är rätt och fel. Som stridit för sin sak. Som uträttat saker och ting, fått grejjor ur händerna och bidragit. Vi mesar som inte står på barrikaderna kanske mer lullar runt och pratar utan resultat. Men vi hade trevligt på vägen…
Men kanske går det att vara både och? Inte så politikeraktigt kanske. Inga barrikader där inte. Men att försonligt lyssna till andra människor och sen försöka göra något bra av det. Vara den som för någon annans talan men i samförstånd med ett lyssnande öra.
Det känns nästan oöverkomligt svårt. Men det verkar som om att det är det fler än jag som önskar så. Kanske det svåraste som finns. Jag vet inte. Det verkar ju som om att många av oss inte ens klarar det i en ”enkel” tvåsamhet.
Jag har slutat skämmas över att jag inte vill vara överbelånad, inte bo i en byggd där inga gröna områden finns kvar, inte bo i en miljö som styckas sönder, inte vill bo i en stad som inte står upp för det vackra som andra längtar till. Jag kan däremot försöka bidra till att försöka skapa en tillvaro som blir vackrare för fler. Hur det nu ska gå till.
Men det kan inte vara rätt väg att ”förstöra” ett vinnande koncept för att andra ska få det bra. Hur ska de då tycka att de fått det bra när de väl kommer hit……? En stillsam undran till alla som kommer hit på sin semester och besöker vår stad.
Citat från Svd idag, ledarsidan:
”Men Vaxholms invånare är inte med på noterna. Planen att riva skolan på Norrberget för att bygga 300 bostadsrätter blev så omstridd att den ledde till lokal folkomröstning. En klar majoritet sade nej, men blev överkörd av kommunen, vilket ytterligare förargade. Man vill inte ha förtätning, glas och betong. Vaxholm ska inte se ut som Hammarby Sjöstad, säger man, det ska se ut som Vaxholm! Så gick det som det gick.”
Slut citat!
Per Gudmundson; Så här förlorade M makten i skärgårdens huvudstad. Läs artikeln nedan:
Susanns kåserier om livet 