Det är så himla, himla svårt att vara i ett tillstånd där man känner att man skadat någon.. när man är, på den platsen i världen, där det gör ont för  att man har drabbat någon med smärta. I det där rummet där det inte finns något annat att göra än att bara vara kvar tills det är över. När det gör ont på olika sätt för olika människor fast stunden är densamma. När det man gjort, trots att det var i kärlek och välmening, blev så fel, och gjort så ont för någon. Fy vad sorgligt livet är ibland. När det svåra envisas med att blanda sig i det soliga och det lätta. Förlåt mig för det jag åsamkat. Förlåt mig, du som drabbats när jag inte förmått. 

Livet är en ständig resa mellan det svåra och det ljusa. En ständig resa mellan att förhålla sig till det som sker och att stå i balans däremellan. Att inte skada, att göra gott och att försöka bidra där man kan. Men ingen ska säga till mig att det är lätt. Ingen ska säga till mig att valen är självklara och att det finns något som kallas en beständig lycka.

Men i det lilla, varje dag, skiner solen på mig när jag går på vägen i min lilla stad. Där, i höstens alla vackra och sprakande färger, vet jag att jag varje dag gjort mitt bästa. Där, i det glimmande vattnets spegelblänk, vet jag att jag, liksom så många andra, bara är en människa som försöker.

Försöker med hela sitt jag, göra bra saker….

Filosoferat i morgonsunden innan jobbet…