Så var det ett litet under igen. Tittar upp i himlen och tackar vem det nu är som löser saker och ting åt oss människor. Nu skojar jag för jag tror inte på Gud men jag kan känna en enorm tacksamhet för det stora. Till exempel så är jag återigen tacksam för att det finns antibiotika. Försedd med Kåvepenin, Omeprazol och mjölksyrabakterier i pillerform. Det första är antibiotika, det andra är motmedel mot illamående eftersom jag inte tål Kåvepenin. Det sista är för mina små tarmar.. och alla söta små bakterier som jag gillar att ha kvar inuti. Tacksamheten över att det finns antibiotika. Tacksamheten över att det finns en vårdcentral några kilometer från mitt hem som tog emot mig ungefär 10 minuter efter min ankomst i morse. Det kallas ”lättakut” och fungerar alldeles bedårande bra. 

Tacksamhet över att min fina, fina vän inte ska dö strax eller i hemska kval inom en 5 årsperiod i ALS. Hon sade till mig, Susann, om jag inte har ALS så ska jag göra något som jag velat sedan jag var 12 år. Jag ska börja lära mig att spela tvärflöjt. I fredags var vi och fixade en sån till henne. Sen firade vi med champagne. På vägen till affären, i bilen, spelade jag Jan Bengtsons ”Värmlandsvisan”. Tvärflöjten fyllde hela bilen och vi grät till musiken, över livet och tacksamheten. Visan är bland det vackraste som finns och tvärflöjten är en gudagåva. Och flöjtisten också för den delen.

Veckan innan hade jag spelat den för en annan vän. En väldigt känsloladdad stund med tårar även då. Vännen grät över sin hembygd Värmland och livet och musiken.

I helgen hade jag förmånen att för min väns räkning få önska den spelad live av samme person som spelat in den. Vi satt i publiken och musikerna gick runt och spelade för oss vid borden. Alla bord fick önska sig en låt och gissa vad jag önskade. Jag bad om Värmlandsvisan. Vi firade avsaknad av ALS och inköp av tvärflöjt, åt och drack och grät en skvätt och lyssnade live. 

Njut av Jan Bengtsons tvärflöjt och håll i hatten. Det går rakt in i kroppen!