Sitter och läser in den underbara vaggsången Summertime av George Gershwin. Ser bomullsfälten för min inre syn när jag sjunger. Har alltid skrivit när jag ska lära mig något och så fortsätter jag.

Kissar i det här huset har hjälpt till när det pluggas. Så har det varit. Och så fortsätter det. Tänk att jag tänkte, när Kisse flyttade in, att hur ska jag kunna knyta an till ännu ett djur när det är så vansinnigt smärtsamt ibland. Men livet är fullt av överraskningar och Kisse har tagit plats i hjärtat och det var en alldeles naturlig process. Detta trots att vi har helt olika syn på sakers rätta natur. Kisse tycker till exempel inte om att någon annan än han själv ska vårda hans päls. Det gjorde han med all sin kraft klart för mig när jag försökte borsta honom. Svår blodförgiftning hette det i journalen. Jaja, jag har slutat uppfostra levande varelser så han fick väl hållas då. Så nu är han mer åt rastahållet så att säga. Men även rastaflätor fälls vår och höst och jag har insett dess fördel. Det är betydligt lättare att plocka upp sådana än att dammsuga katthårstrån. Så det blev ju bra ändå. För det brukar ju bli det, ju. Om man väntar tillräckligt länge.

Idag är det en stor dag. Den största på länge, faktiskt! Familjen är återigen samlad under Moder Sveas Stora Beskydd!

Vi firar!

Vi har väntat väldigt, väldigt länge!