Livet är en ständigt föränderlig process. Bara för ett litet antal veckor sedan visste jag inte vad Corona betydde.

Märkliga tider, dessa overkliga ögonblick. Mitt i rusningstrafik en tisdagkväll och det är tomt i Stockholm. Fast jag läser att det sitter massor av människor på uteserveringarna i stan. Trots Folkhälsomyndighetens råd att vi ska ha avstånd till varandra. Läste dock att vid närmare granskning så var det inte många restauranger som fick pisk vid helgens kontroller. De flesta hade behörigt avstånd mellan borden. Vi sköter oss, vi här i landet. Förresten, någon föreslog ordet mellanrum istället för avstånd. Visst är det mycket trevligare. Mycket kan hända i mellanrum. Inget kan hända i avstånd. Känner att mellanrum utvecklar min förmåga att vara kreativ i umgänget med dem jag håller kära.

Det är tur man inte hör till dem som är lättuttråkade, längre. Annat var det förr. Då led jag av detta, eländiga, dilemma. Men nu åker jag gärna hem. Hemma har blivit en oas i denna föränderliga värld. Där hämtas mycket gott för inre liv. Trädgården skapar så mycket glädje. Varje enskild blomma som tränger sig upp ur vinterns jord får livet att glittra. Varje sång jag sjunger får stunden att glimma. Varje ton jag spelar klingar gott i magen.

Tack, mamma och pappa, för att vi pratar med varandra tre gånger om dagen. Tack, för att ni är sådana oändliga förebilder i mariga tider. Tack, för att jag har er och för att vi har en så nära och fin kontakt.

Tack!