Vi är några stycken som kör runt på vägarna i vår lilla by. Då menar jag Resarö som ligger i fantastiska Vaxholm. Ett ställe som, om du frågar mig, är det närmaste paradiset man kan tänka sig i detta jordeliv. Det glittrar från Östersjöns underbara vatten. Skärgården ligger framför fötterna på en. Fåglarna sjunger och träden vajar. Det är inte för trångt utan lagom med folk utan att vara för ensligt. Den lokala lanthandeln har allt jag kan önska mig och är nästan alltid öppen. Personalen där är fantastiskt tillmötesgående. Landbrevlådorna finns kvar i korsningen längst med vägen. Den lokala gamla brandstationen har levt upp och Vaxholmsbåten trafikerar ön. Det går att åka buss hela vägen till ön och båten har en given plats på båtklubbens bryggor. Vi har ett svenskt föreningsliv som innebär att vi kan, om vi vill, aktivt delta i båtklubben, vägföreningen, bygdegården, seglarskolan och massor av mera saker.

Vi har vägar att gå, åka och cykla på. Runt hela ön. Vägar som inte är lervälling på vintrarna och som har hål som lagas löpande så vi kan använda vägarna utan att gå sönder själva.

Vi har katter, barn och gamla, som jag, som struttar omkring i terrängen och på vägarna. Vissa barn har glömt hjälmen. Andra går med käpp. Några promenerar med hörlurar. En del har andra problem med hörseln. Vissa kanske bara går och är fullt upptagna med att prata med varandra eller lyssna på fågelsången.

Allt detta fina till trots, så finns det bilar som kör så hiskeligt fort att vi är rädda för att det kommer att hända något som bara inte får hända.

Den bil som kör för fort är troligtvis stressad, den mår kanske inte så bra, den har, eller kanske kommer att få snart, tunnelseende. Den kanske håller på att skiljas, har bråkat med grannbilen, eller har missat någon servicetid på verkstaden. Kanske är den tom i magen och har bråttom till macken. Eller så är livet så svårt just nu att mekaniken håller på att rasa ihop alldeles…

Men framför allt, om livet suger så mycket att hastigheten är av den kalibern att en olycka väntar på att hända, hur blir det om den händer då? Om den där olyckan verkligen inträffar? Allt det andra som skapat den där förödande hastigheten blir då bara fjärtar i rymden.

Nu blir det jobbigt på allvar. Någon skadas, får men för livet eller, hemska tanke, dör.

Detta ovanpå allt det andra kanske förstör resten av ditt liv! Är det rimligt att tänka och tycka att det kan vara en god idé att köra de där 30 kilometrarna i timmen som vi gemensamt tycker vi ska köra i sådana här små byar?

Dvs kör inte på våra barn, oss gamla, och våra små djur!

Vi bor i ett paradis. Låt det få fortsätta att vara det…..