Ja, jag kör bil. Och nej, jag är inte stressad i trafiken. Och ja, jag har fartkontroll. I bilen alltså, mekanisk. Det betyder att jag så fort jag uppnått den fart som vägskylten sagt att jag får köra så lägger jag mig 5 kilometer i timmen lägre och så sätter jag fartkontrollen där. Sen behöver jag inte tänka på det något mer. Det vill säga jag kan sjunga mina areor ( just nu funderar jag på att lära mig något himla komplicerat av Winnerbäck) och njuta av livet. Och nej, det är inte samma sak som att behöva få parkeringsböter även om någon lustigkurre raljerat om detta. Jag parkerar bara där man får parkera och kör inte fortare än man får köra.

Det har funnits en tid i mitt liv då jag inte gjort på detta sätt. Det var en dyr period i mitt liv. Och en hyfsat lång period. Men med den yngre åldern kom också ett annat livstempo. Det var mer bråttom i benen då. Och så lite livselände lite här och där så blev det bäddat för supertempo. Nu för tiden, då jag numera är äldre/gammal så har en annan anda infunnit sig i min atmosfär. Livet är mysigare helt enkelt. Det är inte längre ett arbete att sopa verandan i trädgården. Det är kontemplation. Och det görs långsamt med innerlighet. Kärlek, helt enkelt. Så är det att köra bil också. Det går långsamt och det är mysigt och det är så i både sol och regn. Liksom att sitta på verandan i gungstolen och småprata några timmar om saker och ting som finns att tala om. Nu har jag ingen gungstol men det vore ju himla mysigt att ha en sån. En gammal hederlig en med sirlighet och långa medar, eller vad det nu heter… Jag har i och för sig en som står på en annan veranda i huset men den är äldre än gammal och den vågar jag inte sitta på för det vore ju ett elände om den gick sönder och jag bröt lårbenshalsen. Det har jag hört att man gör när man blir gammal. Även om mina föräldrar som också är gamla inte har gjort det.

Lyssnade just på ett föredrag av Kjell Enhager. En bra föreläsare. Kul kille som är på rätt saker rätt som oftast. Han berättade om en liten flicka som sade:

-”Ja, jag kan simma, jag har bara inte lärt mig det ännu”.

Det är väl ett alldeles enastående underbart sätt att uttrycka sig på. Så bejakande och så fint. Men ändå, vi är många, jag i alla fall, som behövde lång tid på oss. Jag kunde leva länge, men det är en ständigt fortskridande process att lära sig att LEVA på riktigt. Fast med åren så blir det lättare tycker jag. Det blir viktigare och viktigare att sopa verandan och sitta i gungstolen. Och småprata om ditt och datt. Det är livet det. Där kan jag gärna mysa ofta. Där kan jag gärna lära mig leva ännu mera…….