För ett år sedan, typ, blev jag så kallad ”kommunikatör” för vår älskade Resarö Vägförening.

Wojne, tänkte jag, och frågade om styrelsen visste vad de gjorde, om de förstod vem de hade att göra med. Jag är ju inte så formell av mig, direkt, kan man nog med gott samvete säga. Minns faktiskt inte riktigt hur det här kom sig. Men ett år har nu gått. Styrelsen har bytts ut och ersatts av en ny. Enligt tingens natur.

Jag behöver nog erkänna att jag var en smula skeptisk. Inför uppdraget, alltså. Vägföreningar är väl allvarliga saker med stort ansvar och mycket allvarsamhetsfulla beslut. Jag känner mig, nuförtiden, på lite äldre dagar, inte fullt så allvarsam längre. Styrelsen var, som jag trodde, full av stor kompetens och himla mycket imponerande människor. Jag bidrog, såklart, inte så mycket med kunskap, insikter och annat till vägars gagn, utan satt mest och lyssnade. Ja, jag lyssnade och pratade inte så mycket, faktiskt. Även jag känner och inser ibland att tystnad passar sig bättre än pladder om saker och ting som man inte begriper. Och det är ju i tystnaden som man har en möjlighet att lära och förstå och tillslut få insikter som för en framåt i livet (tack, du älskade, gamle Buddha). Alltså, jag var tyst i stort sett hela tiden på mötena. Sen skulle jag kommunicera det där faktaspäckade och djupsinniga som diskuterades på mötena. Som jag inte begrep…

Det gick ju sådär. Det blev ju på mitt sätt. Men, oj, vad det var lite nervöst. Men som jag sade till mina älskade barn när de var små (fast de kommer säkert inte ihåg det, nu),

-”Vad är det värsta som kan hända, och, kan jag leva med det?”

Och, såklart, som alltid är fallet, visst kunde jag leva med det värsta. Ty det var ju bara att människor skulle tycka att jag var på fel plats i livet och synnerligen fånig. Och det finns det folk som tycker redan nu och inte har jag dött av det inte.

Jag tänkte att bara jag är snäll och generös med det jag förmedlar och med mina historier så skadar jag ingen och så är jag liksom säker. Två egenskaper som jag förövrigt värdesätter som några av de finaste som finns och som vi kan ägna oceaner av tid till att förkovra, vi som människor. Ty, det finns många lärda som menar att dessa sidor inte är medfödda utan inlärda av tradition, kultur och familjeliv. Sen har man ett helt liv på sig att ( i en del fall, förvärva, efter egen insikt) upptäcka, förädla och förmedla dessa fantastiska ”verktyg”. Så, om vi ska bygga vackra relationer, kan vi kanske träna på detta, tillsammans. För det behövs fler än en för att vara snäll och generös. Om man bortser från att man kan vända dessa träningspass inåt mot sig själv också, förstås…

Som jag alltså gjort under detta år. Jag skrev som jag är. Snäll och generös mot mig själv lät jag mig skapa, fantisera, formulera, bygga meningar och låta pennan flöda av sig själv. Med glädje, lekfullhet och mycket inneboende skratt. Så roligt jag har haft. Varje inlägg har fyllt mig med glädje och jag har, tack vare vägföreningens forum, landat i att jag inte behöver förstå allt, men jag kan skapa ett utrymme för oss vanliga dödliga, som inte kan allt om asfaltens väl och ve, att inse att saker och ting inte är självklara. Det finns massor av människor som, hyfsat ideellt, gör det möjligt för vår lilla by, vårt samhälle, att fungera.

Tack!