Folkhälsomyndigheten höjer risken för spridning av Coronaviruset till ”mycket hög”. Äldre, svaga, barn med skörheter och multisjuka drabbas svårt när de blir sjuka. Unga och friska drabbas mindre men de, läs vi, kan smitta även om vi känner oss friska. Känner mig inte rädd för egen skull men tvättar händer och undviker onödiga tillställningar i möjligaste mån. Jag månar om att inte vara oförsiktig och därmed bidra till andras olycka. Av omtanke tvättar jag toalettstolen både innan och efter. Dels för att inte utsätta mig själv men såklart för att inte utsätta andra. Det finns en klar distinkt rågång mellan att ”bli hysterisk” och att förhålla sig alert och påläst. Det känns korkat att stoppa huvudet i sanden. Det känns omdömeslöst att springa och gömma sig.

Jag har nära som har barn som inte räknas som helt friska. Jag har föräldrar som är äldre. Jag har vänner som är så kallade multisjuka.

Såklart jag tvättar händerna och tänker mig för. På samma sätt som jag håller upp dörren för den som kommer bakom mig, försöker att inte avbryta någon innan den talat färdigt, bryr mig om att fråga hur du mår och inte bara talar om hur jag mår…..

Hoppas du gör detsamma….

Sitter och läser in den underbara vaggsången Summertime av George Gershwin. Ser bomullsfälten för min inre syn när jag sjunger. Har alltid skrivit när jag ska lära mig något och så fortsätter jag.

Kissar i det här huset har hjälpt till när det pluggas. Så har det varit. Och så fortsätter det. Tänk att jag tänkte, när Kisse flyttade in, att hur ska jag kunna knyta an till ännu ett djur när det är så vansinnigt smärtsamt ibland. Men livet är fullt av överraskningar och Kisse har tagit plats i hjärtat och det var en alldeles naturlig process. Detta trots att vi har helt olika syn på sakers rätta natur. Kisse tycker till exempel inte om att någon annan än han själv ska vårda hans päls. Det gjorde han med all sin kraft klart för mig när jag försökte borsta honom. Svår blodförgiftning hette det i journalen. Jaja, jag har slutat uppfostra levande varelser så han fick väl hållas då. Så nu är han mer åt rastahållet så att säga. Men även rastaflätor fälls vår och höst och jag har insett dess fördel. Det är betydligt lättare att plocka upp sådana än att dammsuga katthårstrån. Så det blev ju bra ändå. För det brukar ju bli det, ju. Om man väntar tillräckligt länge.

Idag är det en stor dag. Den största på länge, faktiskt! Familjen är återigen samlad under Moder Sveas Stora Beskydd!

Vi firar!

Vi har väntat väldigt, väldigt länge!

Lyssna på (tryck på namnet nedan) ett inspirerande vinterprat:

Johan Rockström

Kontemplerar i god julanda. Långa promenader, umgänge med nära och kära, vila och god mat. Tankar kommer och går i skön mix. En salig blandning mellan mitt vanliga jag som slutat planera längre än näsan räcker och en långtidshorisont över generationer. Lyssnat på vinterpratare som Johan Rockström, Anders Hansen och Fredrik Lindström. Har några kvar så klart men valde på känsla.

Slås av vad som händer i mig när jag i sakta promenadtakt lyssnar igenom dessa människors program. Känner en stigande optimism komma krypande genom min kropp. Det händer saker nu. Vi börjar ifrågasätta vår tillvaro på ett underbart hälsosamt sätt om du frågar mig. Fredrik pratar om individualismens religion, Anders om vad vi trott gett oss lycka och Johan om ett aldrig tidigare skådat tillfälle till gemenskap och samlat mål för mänskligheten.

Visst finns det en massa människor som fortfarande antingen sover eller är sömnigt nyvakna, men det finns en enorm mängd människor som klarvakna tittar ut och frågar sig, som jag gör, vad kan vi göra nu då? Vår jord kommer att kunna klara sig alldeles utmärkt utan oss men vi vill ju gärna bo kvar här, ju. Jag vill då det och absolut inte flytta till Mars även om jag förstår att en del äventyrslystna gärna skulle vilja det. Så, alltså, vad kan jag göra då? Fredrik talar om livets mening, död genom tiderna och sammanhang. Anders talar om hur vår hjärna fungerar och vad som händer när vi inte tar hand om vårt mentala landskap. Johan belyser vad som sker om vi struntar i vår omvärld. Jag tänker att Moder Jord och jag och mina nära och kära hör ihop. Tänker att vi har världens största möjlighet att skapa en framgångssaga och att vi, du och jag, behöver ta våra steg framåt tillsammans.

Jag vet inte vad jag kan göra för att bidra men jag vet vad jag kan försöka med. Och det är att i det lilla, lilla, som jag lever i, tänka efter och göra mitt bästa.

Till exempel fundera över vilket parti i min lilla stad som kan tänka sig att göra något vettigt av återvinningsstationen här i byn. Om jag var chef skulle jag välta omkull hela skiten och göra om och göra annat. Så skulle jag bygga ut den och sätta dit mer personal och så skulle jag ….

Men du kanske kan hjälpa mig att ta reda på vad jag mer kan göra?

Om…. jag kan välja, så kan jag alltid välja det snälla… och kan jag inte säga och välja det snälla, kan jag ju alltid välja det tysta. Till exempel lägga luft mellan det där andra och en själv. Fast det kanske är snällt att vara tydlig och säga nej ibland. Men kanske kan man göra även det snällt…? Eller bara vara tyst så man inte råkar haspla ur sin något dumt…

Så kan man träna på att välja det snälla även när det hörs grodor från omgivningen, när det kommer grodor från folk och fä, ut ur stället i ansiktet där man stoppar in mat i vanliga fall. Man kan Vara Tyst, helt enkelt…

Det är jag nu! Jag är tyst! För just nu kommer jag inte på något snällt att bidra med i kommentarsfältet… ty jag hörde just en groda hoppa ut ur hålet ut i världen.

Så jag fortsätter helt enkelt med min syssla. Att njuta av livet och allt det härliga däruti 😝

WHO har publicerat riktlinjer för barn och skärmtid. Är det inte märkligt att det gjorts, att det behövts…

Tänker mig att skärmen, paddan, mobilen, är som den skarpaste kniven i lådan i köket. Jag kan laga den mest fantastiska middagen till min man, eller mörda honom och stycka honom och lägga honom i en svart sopsäck och skicka honom till återvinning… rätt använd blir kniven (menar inte mannen😉,

då) en fantastisk tillgång!

Man undrar sakta och försiktigt varför vi skaffar barn😳, när umgänget kommer så långt ner i prioriteringen. Har, på gamla dagar, börjat åka kommunalt och ser vad föräldrarna gör när de, i rusningstrafik, sent omsider hämtat sina barn på diverse förvaringsställen. De kommunicerar med sina mobiler och sina plattor. Som om barnen vore en sak i ett sammanhang som stör världsbilden för föräldrarnas ”riktiga” sysselsättning.

Å , det man vill som människa, som barn i synnerhet, är ju att få vara tillsammans med dem man är trygg med och älskar…

Vad händer då när man känner att man kommer långt ner på listan av dagens sevärdheter???

😳

Jag undrar….

Jag försöker förstå Dig. Jag vill förstå Dig. Jag skulle må bra av att förstå Dig.

Hjälp mig, snälla Du!

Du som går rakt in i mig fast jag går så långt ut på kanten på trottoaren jag någonsin kan utan att bli överkörd av cyklisterna.

Du som går rakt förbi oss andra som snällt står i busskön i regnet vid hållplatsen, för att komma på bussen först, fast du dök upp sist.

Du som inte reser dig på bussen fast den med käpp står och har det svårt med balansen.

Du som glömt att det är du och jag som bor här i byn tillsammans och förr eller senare är beroende av varandra men som ändå börjar alla meningar med JAG och då inte av skäl som härrör från det svenska meningsbyggnadssystemet.

Jag vill verkligen förstå hur du tänker och hur du funderar över livet. Jag är helt övertygad om att även du vill vara en god, snäll och fin människa. Det vill vi väl alla?

Hjälp mig att förstå, snälla!

Det är tidigt, tidigt på morgonen. Inuti bussen är det mörkt. Små ledljuslampor lyser försiktigt i gången. Människorna sitter försjunkna på sina platser. Det är tyst och väldigt mysigt. Stilla morgon och vi är på väg mot en ny dag. Vi möter dagen vänligt och som en kär vän som smyger sig på oss sakta sakta.

Vi passerar Danderyds kyrka som ligger i mjukt upplyst ljus. Det är vackert och får mig att minnas musik jag lyssnat på där, barn som jag döpt där och alla de gånger jag passerat förbi under livets gång.

Tänker på alla liv som kämpar med sina mödor och besvär, på alla som trots elände förmår att lyfta, stötta och hjälpa.

På hur min tro på människan stärks och på hur härligt det är att veta att det är tillräckligt många som bär sitt ansvar med storslagenhet.

På vars axlar vi kan stå, som en av de där fina människorna sade häromdagen…