Första tanken! Men va fan. Så insåg jag. Igen! Insåg jag. Undertecknad har fallit på tröskel igen… Jag hade yogat, satt på te. Men först så klart matat Kattan. Sen hade jag gått till badrummet, tagit tvålen och tvålat in mina händer ordentligt. För att vara riktigt ren när jag
och avslutas ikväll. Det startade med en mamma – dotterhelg, som andra kanske skulle säga urartade. Som jag tycker utvecklade sig till ett strålande sommarkalas i dagarna tre. Dotterns kamrater strömmade in. Överallt var de. Sängar hit och madrasser dit. Jösses så roligt jag hade. Och vilka strålande
men nu har jag träffat en likasinnad. Eller rättare sagt, det har jag gjort förut. Men ingen som varit vuxen. Som varit stor, stark och som är lika konstig och annorlunda som jag. Ja, det är sant. Jag har träffat en livs levande likasinnad. Det finns kanske flera sådana i
som just stirrat fånigt dumt på telefonen när den sade ”grilljerad skinka”. Och med dumt flackande med blicken efter stöttning konstaterat att jag passerat 50 (till och med 51) utan att ha en aning om hur man gör just det, grilljerar sin skinka. Och föresten, är det inte så att
Mitt badrum håller på att totalrenoveras. Det absolut jobbigaste är inte vad du tror. Dammet, skräpet, röran, stöket och hantverkare hit och dit (förövrigt vansinnigt trevliga). Det förhåller jag mig till med ett stort leende. Det blir ju så fint när det blir klart. Och jag tycker det är lite
När livet är gott När livet är tungt och svårt När livet bara pågår När livet vilar lite och samlar kraft – Alldeles oavsett vad livet gör hoppas jag att jag behåller min vunna kraft att modigt leva – Med modet vilket jag lever mitt liv Med modet jag avstår
Ia. Du var med oss under vår gemensamma examination. Vi hade avslutning på vår två år långa utbildning. Vi satt tillsamman och berättade om våra upplevelser och vad som hänt under denna tid och var vi befann oss just nu när vår långa tid tillsammans nu tar slut. Du var
Det tar oceaner av år innan jag ger upp något som borde ha släppts för länge sedan. Sakta men säkert börjar jag bli bättre på att släppa taget om det som inte ska finnas kvar längre. Lägga bort och bära till Lions. När jag var liten var jag en veritabel
på en särskola på Lidingö. Det är verkligen en ynnest att få ta del av ett öppet hus på en skola för handikappade barn. Om man inte är ödmjuk inför livet så blir man det efter ett sådant besök. Det är ohyggligt nära livet. Nära det basala, det sköra och
som ticktackar precis som mormors gökur i köket hemma på Erstagatan för länge, länge sedan. Ljudet fyller mig med ro och lugn. Långsamt, rytmiskt och med oändligt tålamod fortsätter ljudet, tick tack tick tack…. Klockan ger mig samma känsla som jag hade när jag var hos mormor och åt strömming
Susanns kåserier om livet 