och nu är tiden då jag vill att det ska gå sakta. Njut. Hela året framför oss. Det blir ljusare och jag behöver snart inte spänna käkarna när jag går. (precis som om det skulle hjälpa när man trillar…). Livet är så mycket enklare när man inte behöver klä på
Titta vilken ståtlig syn. Sedan en tid i privat ägo. Såld av Vaxholmsbolaget som köpt in nya båtar. Som inte klarar vintern. Så därför tjänstgör ”den gamla” igen. För hon har gått sedan 1965 och fortsätter att gå…. Just när jag åkte i förmiddags så forsade hon fram genom isen.
får man lov att åka dit och pussa och krama. Är det inte konstigt… Aldrig att jag är rädd för bakterier när det gäller mina barn. Då går man över lik.
lever idag ett bättre liv än jag skulle gjort utan livets svåra sidor. Jag har accepterat att livet innehåller sorger, glädje, bedrövelser och höjdpunkter. Att det är just det som är livet. Allan Karlsson, (Jonas Jonasson i Hundraåringen) har ett ordspråk som jag fastnad för (jag tror Allan var en
…ibland får man lov att gråta av glädje. Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Det här med känslor är inte lätt. Men det är befriande att konstatera att när man blir lite äldre så är allt lite lättare. Det är inte lika ofta som jag
räddas av internet. Jag har alltid beundrat Bill Gates för att han bidrar med små microdatorer till kvinnor i fattiga länder. Inga dyra saker men tillräckligt för att de ska kunna ta sig ut på nätet. Tillräckliga för att de ska kunna skaffa sig utbildning och information. Tillräckligt för att de
frågade min vän mig idag. Ja, vad svarar man på det? Att mina drömmar är ouppnåeliga. Självklart. Annars hade de inte varit mina drömmar. Eller hur! Jo, sade jag, att få ha kvar mina anhöriga och mina vänner så länge som jag lever här på jorden. Att få vara tillräckligt
Hade en väldigt trevlig helkväll med mitt andra ex´s första fru i mitt första ex´andra sambos kavaj. Tittade på 1300 digitaliserade diabilder med mina barn och deras pappa. Ska yoga med mina barns farmor och min mamma. Sitter i en svart fin soffa jag fått av barnens pappa´s förförra sambo.
Gå före du, sade förskolefröken i busskön. Hon log lite besvärat och sade att det alltid känns så jobbigt när man ska åka buss med så många barn. Såååå. Tänkte jag. Som alltid är så förundrat förvånad över att det är så många barn och ungdomar som inte har den
den står här och bara väntar. Hämtade den på lunchen idag. I två stora rätt tunga och otympliga väskor. Som jag bar Vattugatan fram emot Brunkebergstorg, in genom Gallerian och ut på Regeringsgatan. Upp 7 trappor. Där stod de två väskorna och väntade. Klockan fem bar jag ut dem igen.
Susanns kåserier om livet 