jag tror inte att det finns en enda människa som inte vill ha vänner och familj omkring sig, laga mat tillsammans, inte behöva vara rädd för att sitta i fina soffor och smutsa ner. Kunna röra sig i hemmet och känna att det lever runt omkring. Vara lite mer tillsammans.
städa, stryka och hänga tvätten. Hacka lök, göra köttgryta som doftar mustigt och ta en kopp kaffe på verandan i solen med duntäcke över benen i den första vårsolen. Att få lust att tvätta fönster och feja. Det är som om urgrundsdjuret inom en vaknar till liv och sträcker sig
En kvinna gick i skogen när hon plötsligt snubblade över något, som vid närmare påseende visade sig vara en sån där gammaldags oljelampa. När hon gned den, så kom naturligtvis en ande fram. – Får jag tre önskningar nu? frågade hon. – Nej, svarade anden. På grund av de dåliga
Utan reell verkliget. Hon säger inget om huruvuda detta är självupplevt eller inte och jag tycker inte att det spelar någon roll. Men Psykisk och Fysisk misshandel är vardag i många relationer. Det är kanske inte bara att gå men det är det enda rådet. Här kommer Sara Vargas fina
Jag går mycket. Tar ofta en timmes sväng på lunchen. Jag har svårt för att vara utan ljuset under hela vintersäsongen. Så då ryker lunchen. Det blir till att äta vid skrivbordet. Det handlar om att prioritera. Nyttig mat äter jag ju så det blir över. Jag vet att man
”Du är duktigt på att öppna dörrar och dessutom är du bra på att uttryckad dig i skrift och har ett fint lätt läst språkbruk. Har du skrivit någon bok? Vad heter den i så fall, var kan jag köpa den. Du borde i alla fall skriva en , varför inte ”Öppna dörrar”……… Nu
tävlingsmänniska. I olika sammanhang. På gruppdynamikträningar till exempel. Där tränas man att samarbeta men delas in i grupper och så ska grupperna tävla mot varandra. I jobbet så premieras man om man får fler poäng , eller vad man nu mäts på, , ,i förhållande till andra. Så får en
…hålla upp dörrarna åt folk när jag har chansen. Det har jag skrivit om förut. Och jag inte bara håller upp dörren, jag håller upp dörren och släpper igenom folk först, sen går jag igenom själv. En del spärrar upp ögonen och tackar så man nästan blir rörd. En del
Ja, det beror nog på vem man frågar. Men för mig är det ingen tvekan. För mig har det största i livet varit, och är fortfarande, mina barn. Ingenting annat i världen har varit större. Jag vet människor som fått barn väldigt sent i livet som säger att det var
… men nu är det så. Det är ett faktum. Det är slut. Jag blev sjuk och fick tillbringa lite timmar i soffan. Och då blev det som det blev. Jag kunde inte längre låta bli. Det gick inte längre att dela upp i etapper. Inget arbete som kunde avbryta.
Susanns kåserier om livet 